Att vara sin egna värsta fiende

Murgröna i vårat lutande utrymme i badrummet. Solen i veckan har ju varit ständigt närvarande och faaaantastiskt strålande :) Man blir som säkert alla skriver och har skrivit hoppfull om att sommaren snart kommer och att våren är här, typ. 

Ja, tittar man ut idag kanske det inte känns så hoppfullt, till och med fåglarna som flyttat tillbaka har på sig ytterrockar liksom. Om man lyssnar lite närmare på deras kvitter så kan man höra en svagt bitter ton. Typ "kviddeli jävla vitt".

Från den ena bittra till den andra.

Ni som varit med här inne ett tag vet att jag är bland mycket annat, positivt, också är Bipolär och aldrig blir det  väl så tydligt som här på bloggen eller hemma hos mig. 

Två utrymmen som speglar mitt mående to the tee. 

Men så är jag inne i något nytt, något jag inte varit med om förr och som jag då inte heller har lärt mig att kontrollera. Jag har en låg period nu, med allt från att behöva sova mycket, vara energifattig, känna sig allmänt ledsen och ja, deprimerad. Utan några egentliga anledningar och inget jag inte gått igenom förr heller. Men så har vi det nya, deprimerad och superaktiv samtidigt. That's a first.

Min hjärna säger:

"Kom igen, kom igen, kom igen, kom igeeeeeeeeeeen. Gör det här!! Eller hur skulle det bli om jag skulle göra så här, med det här. ÅÅh, jag måste mejla han och fråga. Jag gör det nu. Hur mycket är klockan, 00.30. och lördag. Skit! Jag mejlar han på måndag. Vad ska jag mer göra. ååh, en sån HÄÄÄÄR, vart är mitt block det här bara MÅSTE jag skissa ner. Fan vad bra.... Men vem gör sånt..... jag måste kontakta Kina! Hur gör man det?!! Vart är mobilen, jag måste googla KINA". 

Medan kroppen säger: 

Shut.The.Fuck.Up!!!

En billig men ganska snygg tvål från Rusta :)

Så där är jag nu.

Jevlar vad jag hatar det, för även om jag är energisk på en mental nivå så är kroppen jätte trött och inget blir av ändå. Sen är tonen i min monolog med mig själv allmänt nedvärderande just nu också. 

Jag vet ju att det finns en massa fancy pansy förklaringar, vetenskapliga sådana om varför det blir så här och varför det känns som att kroppen och psyket hyrs ut till någon dåre lite då och då så tycker jag att det är tråkigt att vara så här. 

Jag vet ju att jag är bra på det jag gör, vad det än är. Inte bättre, inte trampa på tårna, dra ner andra sticka fram hakan bättre, utan bra. Så där bra som bara jag kan vara och det är ju jätte okej. Men det är det där med att jämföra sig med andra, att tycka att aaaaaaalla andra är så jävla mycket bättre på det som gör, på sånt som jag också vill och att tycka att det hela är skrämmande för att alla kommer att upptäcka vilken bedragare jag är. För det är lite så jag känner ibland att man gör en massa saker och tycker att det blir bra och att det nog beror på tur och inget annat. 

Jaja, den dåren som hyr av mig nu flyttar nog snart om inte annat får jag ta och vräka fanskapet så att jag får lite balans i vardagen igen. 

Hoppas att ni haft en urskön helg :))

Stor kram från "oss" ;) 

Med handen på hjärtat

Jag bjuder på några bilder från häromdagen. Rosa rosor och en kopp varm choklad med marshmallows.

Som ni kanske märkt så har jag inte varit på något blogghumör den senaste tiden. Jag har varit inne i en rätt låg period som schemalagt nästan. Det var förstått från min sida att det skulle bli så när Kimmy flyttade. Jag har tagit ut alla mina krafter på att hålla humöret och orken uppe för att ro allt i hamn så några större bipolära episoder fick jag mota bort innan dem fick jag i mig. Men i stället så kommer allt då i efterhand och det är där jag är nu. I en lägre än optimal episod. Men, det är okej. det är verkligen o.k. Jag vet att det blir så här i bland det är en del av mig och min vardag. Jag lägger ner lika mycket fokus och energi på detta som jag gör när jag reagerar på pollen. It is what it is och det går över. 

Mina favorit koppar från Ica Maxi faktiskt ;)

Nu sitter jag här på ett fik i stan i hopp om att få lite distans till hemmet, tankarna, energin där och alla planer och projekt. Nu ska jag lägga en dag på plugget. Så när jag ändå satt här med datorn påslagen och med god känsla i kroppen passar jag på att hoppa in i min blogg för att sätta igång värmen, precis som med en stuga man inte besökt på länge. Man åker dit och rekar, sätter igång och förbereder inför vistelse. Lite så gör jag nu. Jag spår att jag kommer ur min funk vilken dag som helst och då är även min blogg på rätt köl igen.

Massa, massa ljus. Även fast det är ljust ute. Det för mig representerar liv hemma. Som förr i världen när det alltid brann en brasa i varje hus oavsett vilken tid på dygnet. 

Nej om jag ska ta och plugga lite då. 

På återseende! 

Kramen

Äntligen faller bitarna på plats

Ja det har ju ingenting med ett bord med 37 tidningar på eller en fåtölj med en blå kudde i att göra :)

Och inte heller mina älskade blåa detaljer som jag inte får nog av..

Eller fredagsblommorna som håller i sig än

Det har att göra med att Kimmy fick ett samtal igår där han blev erbjuden en lägenhet och klartecken från socialtjänsten dessutom så nu väntar vi bara på nycklarna. Han ska även på möte tillsammans med sin handläggare han har på arbetsförmedlingen som för övrigt kan vara den finaste människan som finns. Snacka om rätt person på rätt plats. Han och Kimmy har fått en jätte bra kontakt och han han har verkligen fångat upp Kimmy och är genuint intresserad av honom.

Hursom, så ska de två ha möte med en skola som tillhandahåller arbetsförmedlingen med kurser och utbildningar och nästa tisdag ska de se om Kimmy kan komma in på en truckutbildning. 

Jag är verkligen över månen just nu! En lägenhet, en utbildning som förhoppningsvis resulterar i arbete, kanske på något lager eller i någon industri. Perfekt för någon som honom. 

Jag har aldrig sett Kimmy så glad som han var igår. Han såg så stolt ut. "mitt egna hem.... jag har aldrig haft ett sånt förut" sa han och kramade mig. 

Jag är så glad. Såå glad och så stolt. 

Han har vuxit med flera mil på dessa månader som gått sedan han muckade. Han har mognat, börjat ändra tankesätt och är en mer glad människa nu. En människa som skrattar och skojar hela dagarna. 

Nog för att han kan vara den snuskigaste människan jag vet haha 

Jag är redo att slippa all disk inne på hans rum, kalsonger i varje hörn, fisdoft och armsvett. 

Det är som att ha en tonåring här hemma och fyyy faaan vad pojkar är snuskiga alltså, My god!

Han ropar in mig när han vaknar och jag går in på hans rum och i samma sekund som jag sticker in mitt huvud så lägger han av sin morgonfis och dör av skratt. Jag skriker ett par väl valda och säger alltid "ska inte du flytta någon gång?" Vilket han bara tycker är ännu roligare, idiot :) 

Jag tror att han är inne i en förlängd eller retroaktiv kiss och bajs period. Igår höll han på att sluta andas när han berättade att han hade råkat rivit sin flickvän på benen med sina tånaglar. Hon sa att han måste klippa dem och byta strumpor vilket på något sjukt vis bara eggar honom att låta naglarna växa och använda samma strumpor igen. 

Han är speciell min bror :) 

Men det är som Henrik säger, hellre den här Kimmy, han som pruppar och samlar på disk än den Kimmy som var hos oss några veckor under 2012 som aldrig var hemma, drack konstant och kom hem med sprutor med okänt innehåll i jackan.

Det var tuffa tider, men jäklar alltså, jäklar i mig hörni. Det finns ljusare tider runt hörnet, det går att fixa, det går att ändra och man är trots allt i mångt och mycket sin egen lyckas smed. Och med hjälp från andra med människor finns det inte mycket man inte kan göra. 

Jag ser för första gången en framtid för min lillebror... inte bara en framtid, en ljus framtid :) 

Nog pladdrat, Jag är bara så glad! :) 

Ha en fantastisk dag! 

Drömmar, planer & varför bloggen är den tråkigaste på marknaden

Rester igår

Så här ser vårat vardagsrums ut i dagsläget. En beigeaktig tapet med en medaljongfondvägg i samma kulör. 

Jag har påbörjat spacklingen, det måste målas om. I 1,5 år har vi bott så här nu och jag måste säga att nog är nog. 

Nu ska det få bli vitt. 

Eftersom det bara finns två fönster mot ett vädersträck (söder tror jag) och för att få in så mycket ljus som det bara är möjligt är tanken att jag ska måla med Nordsjö light and space. Ni vet den där färgen som ska reflektera över 30% mer ljus än vanlig färg. Jag tror att det kan bli bra. jag hoppas att det blir bra. det blir nog bra.

Sen har jag märkt och ni som läser, för det är fortfarande folk som läser min blogg trots att komentarsfälten är tomma ;) märker att jag är noll inspirerad för tillfället. Jag känner att jag skriver utan känsla, jag knäpper bilder och lägger upp dem utan känsla. Inget har jag att förmedla för tillfället eller så förmedlar jag det jag känner och det är väl inte det absolut mest positiva heller. 

Jag har i några dagar funderat på att ta bort bloggen, sluta helt och hållet. Jag frågade mig själv om jag skulle sakna den och ja, jag skulle nog det. Just på grund utav att jag tycker att det är så roligt att få skriva av mig när jag är full av inspiration, ta bilder och vara kreativ, bygga och greja och få visa. Men allt detta är på paus. Jag har satt mitt liv på paus. Vandrar här hemma som i ett vakuum eller i ett Limbo. Jag är varken här eller där. Jag har kopplat ur för att inte känna att det faktiskt är jobbigt som fan just nu. 

Jag håller andan och mig själv flytande i hopp om att det släpper när som helst. Snart får jag mitt liv tillbaka och med det energin att lägga på mig själv igen... på oss. 

Sen är det ju fan att man ska behöva definiera sig själv med sin blogg också. Hur blev det så och när blev det så. När blev det så hemskt att jag lät bloggen mäta hur bra eller dåligt mitt liv är? Sjukt, men så är det. 

Det är ju mitt liv jag skriver om mer eller mindre och inget har jag att berätta. 

Eller .. jo, det har jag men så av någon mystisk händelse har jag gått och blivit restrektiv för att berätta om det med. Vädra min smutsiga buk offentligt. Något som jag inte hade något problem med att göra förr. 

Kanske är jag så förbannat less på misären. Kanske är jag less på att jag i flera år jobbat för att ta mig bort från det jag kom ifrån, jobbat mig upp för att bli något annat än vad jag lätt annars kunde bli. Inte förlitat mig på hjälp från andra instanser utan gett mig fan på att fixa det själv. Kanske är jag då less på att det.. DET fortfarande hittar tillbaka in i mitt liv, nästlar sig in och slår rot.

Jag är trött på elende, jag är trött på misär, jag är trött på skit och lort. Jag är trött på att fixa andras liv pararellt som jag försöker leva mitt egna.

Jag är ingen martyr, jag gör det ju och jag erbjuder mig och jag fixar, absolut. Men ändå, när ska det ta slut? När kan jag slappna av och leva mitt, andas ut och veta att de jag bryr mig om mest har det bra?

Men ja, envis som det arsel jag är förmodar jag att jag tar mig ur denna svacka med. Jag har ju mål och drömmar så än är det inte kört. Så länge man har det så finns det hopp.

Men just nu. Just i detta nu tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt faktiskt. Och jag antar att min blogg för den saken skull också är jävligt tråkig. 

Ha en fortsatt fin lördag

Kram

Ett stycke bror

Här har vi honom, min Kimmy. 

En bror som både utmattar mig och fyller mig av kärlek. En bror som ibland är så liten och oförstående att jag vill ta upp honom i famnen och vagga medan han i en annan stund är stor, farlig och får mig att vilja spöa skiten ur honom.

Men den är väl så den där typen utav kärlek, syskonkärlek. Den är inte rund och inte heller är den kantig, den är snirklig och snårig men konstant och utan tvekan. 

Dagarna går fortfarande ut på att lösa en olösbar situation. Ordna ett hem och ett nytt liv åt en person som för en gång i sitt liv vill leva. Ingen är dock så villiga att hjälpa till och vägen är riggad med regler, paragrafer och bestämmelser som jag fan tror är baserade på en moment 22 tro. 

Men, än har jag inte gett upp. På måndag tar vi nya tag och åker ner till kommunhuset och ser vilka som skulle vilja höra vad jag har att säga. Jag kan ju säga så här, jag lämnar inte ifred förrän de gått med på att hjälpa oss. 

Samma sak gjorde jag för sju år sedan när min syster bodde hos mig och min dåvarande sambo. Hon bodde hos oss i ett halvår ungefär och jag måste ha ringt till socialen i både Gävle och Sandviken minst en gång om dagen och bönat om hjälp. 

Till slut kom den. 

Om än för sent men det är en helt annan historia det. 

Men vi kämpar på och förhoppningsvis har jag något annat att skriva om än mitt hat mot myndigheter. 

Ha en fin söndagskväll.

Kram

Emma

När verkligheten knackar på dörren

Jag undrade jag också hur länge det skulle ta innan verkligheten hann  i fatt mig, hittade mig där i min bubbla av normalitet och stabilitet. Jag har fått vara ett tag nu. Bara vara utan några större händelser. Skonad från det mitt liv annars innehåller. Men det har verkligen känts som ett lugn före stormen och det där lugnet gör mig rent ut sagt skit.rädd..
Men jag har blundat för det denna gång. Jag har bara njutit och resonerat med mig själv att det inte behöver vara så att det kommer en storm snart. Jag behöver inte leta efter tecken på att helvetet ska bryta ut. Det är bra för att det är bra helt enkelt. 

Det är så skönt att bara va

Men idag kom den, hem till vår brevlåda.
Min bror som någon månad tillbaka sitter i fängelse för gud vet vad har skrivit ett brev. Ett tre sidor långt brev.

Det gör så jävla ont i mitt hjärta

Jag tycker så otroligt synd om honom. Min lilla lilla bror som inte alls är så liten längre. Han är vuxen nu och har gjort sådana idiotiska saker,gjort  idiotval och varit en idiot länge. Jag kan ändå inte låta bli att vara den syster till honom som jag alltid varit ända sedan han kom till oss, till mig.

Jag var hon som inte kunde somna när han var en liten bebis förrän jag hade tittat till honom och sett till så att han hade täcke. Jag vet inte hur många utskällningar jag fick per kväll av mamma för att jag var uppe och rände sent. Men jag var tvungen, han kunde ju inte frysa tänkte jag. Svårast var det när jag, Jenny och Kimmy fick bo på ett barnhem  i några veckor då mamma var tvungen att vara på behandlingshem för ätstörningar i Mora. Även fast de hade Kimmy längst ner i korridoren och i princip hade barrikaderat dörren för att inte någon skulle komma in nästalade jag mig till Kimmys spjälsäng och stoppade om honom. Det var mitt och ingen kunde ta det ifrån mig. Han är min lilla, lilla Kimmy. Han är ju det. Han är den lille blonda pottklippta killen som jag klädde ut till påskkärring och lät ställa upp i en tävling om bäst utklädnad som han också vann. Han är den lille killen som sitter så fint med en blå skjorta och en grön fejkslips på sitt första dagisfoto.

Det gör för ont

Mitt hjärta brister över min bror och hur hans liv blev... Att han fick en sådan skithand och inte var tillräckligt stark för att vända på det ändå.. Jag vet att det går, jag vet att man bara måste vara lite listigare, vara mer ödmjuk och framförallt starkare. Det går.. det måste gå.

Han skriver att han är orolig för framtiden, att han vill så mycket men inte vet hur. Han skriver att han drömmer om ett lugnt liv, långt bort från kriminaliteten, alkoholen och drogerna. Han vill jobba med djur, han tycker ju så mycket om hundar..... och ..


Nej, det här är för smärtsamt för att ens orka fortsätta tänka på. Jag avrundar här.. jag har fått ner en liten del av det som tar upp min tankeverksamhet just nu och kanske kan jag fortsätta bearbeta den andra delen nu.


Tack för att ni läser

Kram från mig

Det blir ju inte alltid som man planerat

Ja här sitter jag nu med den sedvanliga mensvärken och tar mig absolut inte till Linköping idag. Det enda som hindrar mig från att ligga som en räka i duschen just nu att varmvattnet tog slut. 

Skitkorvars! 

Så fort tanken fyllts på igen så är det jag som hoppar in och tar plats och blir där tills.. ja, tills varmvattnet tar slut igen då antar jag. 

Nu sitter jag och dricker varm O'boy med marshmallows som värme åt magen och som tröst till själen. 

Det är ett elände det här. Ibland tänker jag så långt som att jag borde operera bort livmodern och allt som hör till så jag slipper det här. Den fungerar ju ändå inte menar jag. Varför behålla något som är trasigt som som gör ont. 

Jo, ifall jag vill försöka bli med barn i framtiden så behövs den har jag förstått. Så än får den hänga med min trasiga lilla livmoder. Och förhoppningsvis när och om tillfället kommer och jag vill ha smått så kommer den ihåg att jag inte gjorde mig av med den en gång i tiden.

Tills dess får jag duscha och varva med varm O'boy.  

Att använda sig av bilder utan ord

Det är min tankegång. Att jag lägger ut bilder utan text, att bara visa vad jag vill visa utan att behöva använda orden som jag har så svårt för just nu.

Jag är inne i en väldigt introvert period i mitt liv och tankarna bildas och flyr fortare än vad jag hinner få ner i skrift. Jag går in i en bubbla, en egen värld där jag lever parallellt med verkligheten men som inte alls är något som den. Jag går in i den när jag behöver landa i något, när jag är rädd, stressad, eller bara behöver läka och just nu är det nog lite utav varje.

Men det är ingen fara med mig, jag är en flummig människa, jag gör så här och det är mitt normalt, mitt sätt och det fungerar för mig. Jag är som ett skadat djur som drar sig undan för att slicka sina sår och läka ifred.

Ibland kan jag nästan skämmas faktiskt, skämmas för att jag är så djup och flummig som jag är oftast. Detta är något som jag inte visar för folk men som jag har valt att dela med mig utav här på bloggen. Även fastän jag inte alls är anonym så känns det anonymt att skriva här. Jag vet inte vem som läser eller som hör mig. Jag kan inte se minspelet på den mittemot när jag berätta om mina djupaste mörkaste tankar och det känns bra.

Så nu fungerar inte samspelet mellan tanke och hand som jag skulle vilja att de gör, tankarna vill inte ut. De stannar kvar i mig och jag ser dom och känner dom och det får räcka så för nu.

Varm söndagskram

Emma

Köket & livet

Nya kuddar i köket och en liten glaskupa med blad som ramlar av mina gravt under/övernärda växter.


Idag gav jag mig ut trots regn på en lååång promenad. Och vilken härlig en det var. Jag har stängt inne mig så pass länge att jag glömt hur frisk luft och motion kan göra under för själen. Jag bryr mig inte så där jätte mycket om kroppen om jag ska vara helt ärlig. Om jag önskar att jag hade en kropp passad för Victoria Secret, ja men sjäääälvfallet, men att lägga om kost, sluta äta gotta och motionera för vikten skull, nej där tappar jag intresset. Pratar vi däremot om den mentala biten och vad man kan göra med små medel för att må bättre och känna sig ett par kilo lättare runt axelområdena ja då är jag den första att prova. Sen om kroppen hänger på som en välkommen följd så är inte jag den som kämpar emot;)


Jag har börjat äta järntabletter nu och som amerikanerna säger; I'm shiting bricks men mår skit bra (pond intended;) Totaly worth it! Jag har för mer än en månad sedan lagt av med medicinen jag fick för min bipolaritet då jag försökte nå sjukhuset under en tid då jag i ärlighetens namn låg och planerade mitt självmord i detalj och de aldrig hörde av sig till mig. Det skrämde mig. Så olycklig eller så sjuk är inte jag (faktiskt) att jag ska behöva känna så eller gud förbjude göra något. Henrik blev även han rädd då jag i dagar kunde ligga raklång i sängen stirrandes in i väggen medan jag skrek för full hals inombords. Jag kände mig fångad i en kropp jag inte längre kände igen och varken syre eller energi fanns runt mig att jag kunde formulera en mening. Jag grät och utvecklade någon slags ångest över att bli lämnad.

Detta.är.inte.jag.

Jag får helt enkelt göra som jag alltid gjort och finna min frid i det. Jag får plocka ner mig själv vid de höga perioderna och försöka i vardagen under de låga perioderna. I jämförelse med det som blev med medicinerna och hur illa det kan gå tar jag hur jag mår och är utan medicin alla dagar om året.
Oj, det var inte alls meningen att detta skulle bli ett inlägg om min bipolariet, men nu blev det så.

Jag vill önska er en mysig söndag iallafall :)

Varm kram
Emma

Negativitet, vilsenhet och livsval

Ja hörni, det har pågått länge, jag har nämnt det x antal gånger förr men det tycks inte få ett slut, det tycks inte landa. Det här virrvarret av känslor som har lämnat min kropp och som yr i luften. Det lämnar en känsla av tomhet, vilsenhet och vemod. Jag är van att vara på ett visst sätt och har alltid haft ett väldigt speciellt och utmärkande sätt att vara på, det bara var så, nästan som ett kännemärke. Jag har varit full av energi, livsglad, full av goda idéer och såg det roliga och mysiga i allt. Jag njöt av livet på ett sätt som nästan var syndigt. Iallafall känslomässigt och utan att ha ett extravagant levnadssätt. Jag jobbar på det, jag jobbar med mig själv varje dag, rannsakar mig själv om vart det klämmer, vad som saknas och vad som måste bort. Sakta, sakta styr jag mig mot det mål som jag tror så småningom gör att mina känslor landar mjukt i min energitörstande kropp igen. Jag längtar till att bara kunna känna glädje över det lilla igen. Glädje över tvåsamheten, matlagningen, hemmet, hösten, mathandlingen, promenaderna, fika med en kärlek, fredagar.. en chokladkaka, en god tidning, att krypa in i en mjuk pyjamas efter en välbehövlig kvällsdusch, en bra serie, en resa till en god vän. Ja, det känns inte för mycket begärt... det är ju inte Fendi väskor och Rolex klockor jag önskar mig liksom.

Om mindre än en vecka drar min utbildning igång, utbildningen som förhoppningsvis gör mig till certifierad inredare. I can't wait :) Under tiden för att få pyssla med det jag ändå alltid pysslar med och för att dryga ut kassan lite funderar jag på att sälja för Zelected by Houze, det tror jag skulle vara super kul faktiskt. Det ger mig en chans att komma hemifrån, träffa andra människor, få göra sig i ordning, damma av personligheten och sätta den på test igen. Ja, jag tror att det kan bli rätt skoj.

Det kommer nog dessutom vara rätt dåligt med kort härinne då min kamera fått för sig att dö. Försökte med några återupplivningsförsök men det var förgäves, det var försent... time of death 15:06 2013-09-07 :(


Trots detta dystra inlägg hoppas jag att ni har en förträfflig torsdag :)


Varm kram
Emma

"Offer av mina egna sinnesstämningar"

Ja, det har gått en tid nu med min medicin och vad tycker jag nu då. 

Jag anser själv inte att jag har blivit något bättre, om något så tror jag att jag blivit sämre. Jag får inga maniska episoder, inga märkvärdiga iaf, men svackorna, mina låga perioder dem har blivit djupare och mörkare. Sista gången blev jag rädd och trodde att jag skulle dö. Det kändes som att min kropp skulle självdö, att jag skulle dö av sorg.. men det gjorde jag såklart inte. 

Jag låg där, i fosterställning med knutna händer i brösthöjd och önskade så hårt att det skulle gå över. Ångesten.

Jag har hört talas om dödsångest men aldrig livsångest. 

Det slog mig att det alltid kommer att se ut så här, jag kommer alltid att vara sjuk, det kommer inte komma en dag då de botar mig. 

Jag är och förblir bipolär. 

Frågan är om man kan leva så, kan man leva med att veta att du kommer att ha dagar, veckor, månader där allt tappar mening, där du inte kan ta hand om dig själv, du kan och vill inte vara ensam samtidigt som du inte kan formulera en mening.

Kronisk huvudvärk som gör att du inte kan se vad du tänker, allt är förvirrat och overkligt. 

Du försöker intala dig själv att det är bara kemiskt, det är bara kemiskt, det är bara kemiskt, det kommer att gå över... det blir ditt mantra under de dagar som du ligger och planerar din död.

Allt är så mörkt och så tungt och jag skäms för mig själv när det släpper. Jag skäms för att jag är en sådan mörk, dyster och makaber själ. Det är ju inte den jag är, inte egentligen. 

Eller... 

Jag vill ju bara vara så där lätt, ljus och sorgfri som de andra.

Och jag är ju det ibland också, när allt lättar som ett ruskigt oväder som spricker och släpper fram solstrålarna. Då blir väl jag regnbågen då antar jag, jag känner mig då verkligen som det.

Jag tittar på en dokumentär just nu med Stephen Fry som också lider utav denna sjukdom.

Nätmobbing

Alltså vilka dagar det har varit.. jag är nog helt slut i kolan tror jag fastän tankarna snurrar i "warpspeed" och jag får ingen ro. Jag hatar, H.A.T.A.R orättvisor och ger mig inte förrän samtliga människor fått konsekvenser av sitt agerande. Men tyvärr så slipper många undan och de kan fortsätta med sitt mobbande bakom datorskärmen.

Min mamma är objektet och forumet är Facebook. Hon har blivit uthängd av människor som inte känner henne utan som sett henne och hennes inlägg, snott det och skapat en tråd där de nu i två dagar lagt ut kort på henne, kallat henne för fruktansvärda saker och skrivit kort och gott att hon prostituerar sig. Människor som inte vet något om hennes liv, om henne eller ens träffat henne.

Jag ringde hon som startat tråden och sa att jag ville varna henne innan jag gjorde en polisanmälan, ge henne en chans att ta bort inlägget varpå hon skrattade åt mig och sa att det är ett fritt land och hon får säga vad hon vill. "Din mamma får helt enkelt ta det eller försvara sig" sen la hon på.
Efter knappt en minut skrev hon och berättade i tråden att jag ringt henne och hotat med polisanmälan vilket också ledde till en hel del förlöjligande av min mamma.

Allt är polisanmält, innehållet (alla de 220) kommentarerna är inskickade till polisen och jag bara hoppas med allt vad jag är att det blir konsekvenser för dessa människor. De har absolut ingen aning vilka följder det kan få att falskt anklaga någon för att sälja sex.

För mig är detta helt galet!  

Uppdatering av min bipolaritet

Få se här, idag.. idag är det onsdag, sista juli. Wow, sommaren verkligen springer fram när det enda man vill är att den ska snigla sig fram som vintern gör. Men men, jag är ju en sådan som faktisk njuter i stora drag av hösten också så mig gör det inte såå där jätte mycket kanske. 

Idag är en dag som jag är lite låg också, jag antar att jag haft en period nu där jag känt mig extra energisk och glad och som gravitation så måste allt ner. Efter en tripp uppåt så landar man inte så snyggt kan jag meddela, man landar inte mjukt, graciöst eller nådigt utan man kraschlandar, tyvärr. Men ska jag tillägga, jag har nu ätit en stämningsstabiliserande medicin i snart två månader tror jag. Den ska ta bort udden utav de båda stämningslägena alltså göra det hela mindre dramatiskt, topparna ska inte behöver bli så höga och dalarna behöver inte bli så låga. Jag kan faktiskt säga att jag känner att dem hjälper, så farligt är det inte nu. Jag känner mig långt ifrån så låg som jag har gjorde förr då jag i princip stirrade in i väggen och väntade på att ålderdomen skulle komma, typ :) Inte heller blir jag så hög att jag tar mig an världen som jag gjorde när jag var yngre. Men topparna lärde jag mig tidigt att hantera själv, där krävs bara lite tålamod och list så brukar det lösa sig av sig själv. Det är värre att vara låg, det är som att vara förlamad men ändå förväntas springa ett maraton.

Snart är även denna period över och jag får "vara mig själv" ett tag, må som sig bör med allt vad det innebär. 

Ha en fin onsdag :)

Varma hälsningar

Emma 

Ny energi

Ny klänning från HM

Bonuskort ;)

Tjena !! :D

Jag tog ett par välbehövda dagar i Sandviken och Gävle och kom hem med ny energi. Antingen det eller så är jag i ett maniskt tillstånd, MEN, vad det än är så tar jag det just nu :)

Jag sringer omkring här i väntan på att Henrik ska spela klart och ta med mig på ett "smultonställe" på lite fika. Vädret är ju heeelt gudomligt och när jag var ute tidigare så spratt det till i kroppen av alla dofter. Alla de där så bekanta dofterna. Sommar. Det är nästan så att värmen doftar. Håller ni inte med haha ?! 

Jag blir så glad när det är varmt ute. Förr stressade det bara mig, för ångesten växte när man inte kände för att "carpe dagen" så att säga, utan ville helst dra ner persiennerna och vänta på hösten. Men nu vet ajg att man inte behöver dra till med världens projekt. Jag behöver inte sitta på en båt/uteservering/strand etc för att vara ute. Jag kan bara packa ut mig på min gräsplätt här utanför med en tidning, en kopp kaffe, isande vatten och lite snacks. Sen är jag nöjd alltså. Jag kanske svänger förbi plantagen och köper hem lite blommor som jag planterar och pryder nått hörn med. Allt för välmåendet och allt för att slita mig från tv.n. 

Det kommer iaf bli att jag tar emot medicinen dem erbjuder mig. Dem vill ge mig Litium och vad det är exakt vet jag inte men det är definitivt värt att prova och se om jag märker av någon skillnad. Så på måndag tror jag att det drar igång. 

Sen har vi i Sundgren/Johansson hushållet diskuterat framtiden också och kommit fram till att från och med Maj nästa år börjar kolla på att flytta till Sandviken och då till hus. Jag är ju helt insnöad på att bygga nytt jag, men det återstår att se hur det blir med det. Sen har vi även sagt det att vi gärna vill fortsätta med det vi påbörjat nu med våra stödbarn (även fast vi inte kan fortsätta ha dom såklart) fast då vill vi bli familjehem ist. Det som som förr hette fosterfamilj kallar man idag för familjehem så det ser vi båda framemot :)

Nä, nu ska vi tydligen åka!

Ha en otrolig dag!

By the way, jag ropade upp tidigare idag "Henrik, är det antikristdagen idag?"

Tydligen är det Kristihimmelfärds.. och inget annat! 

Let's talk mental health

Min syster till vänster och surpuppan bredvid, ja det är jag ;)

Det här var alltså något jag hatade något så grönjäkligt när jag var liten, att bli klädd likadant som min LILLAsyster. Förnedrande tyckte jag självklart att det var, en skymf mot mina stolta 2 år om jag ändå var äldre än henne.

Jag har under dem år som min syster varit sjuk funnits där för henne så gott jag kunnat. Om det så har varit att hon behövt ringa och prata mitt i natten, behövt att jag bara är där med henne, hjälp ekonomiskt osv. Men som nära anhörig är det svårt att vara det stödet, att finnas där utan att låta det påverka en, påverka sitt sunda förnuft och sin sida som vill vårda om. Man kan bli arg, frustrerad och trött. Det är svårt att stå bredvid medan någon man så gärna vill rädda inte som oftast vill bli räddad. Det är svårt att övertala den man älskar med resonemang som inte blir egoistiska om varför denne ska fortsätta leva när det enda den vill göra är att dö. Det är otroligt svårt att inte bli hjärtekrossande arg på denne när den gång på gång försöker att ta sitt liv.

Jag tänker.. 

Det måste finnas en mening med detta. Det måste ju gå att göra så att detta inte har varit bortkastat.

Jag berättar för henne att när hon mår bättre och känner att hon får vind under hennes vingar ska vi ut och flyga hon och jag. Hon ska överleva för att berätta för andra hur. Hon ska inspirera andra som henne och som det finns SÅ många av att så här känns det, så här ser det ut, så här fungerar det men här är jag nu.

1'500

Det är alltså etttusenfemhundra människor som tar livet av sig varje år och om man räknar in alla självmordsförsök och de närmast anhöriga är det 10.000-tals personer som berörs av självmordsfrågan varje år. Det är fler som dör i självmord än vad det är folk som dör i trafiken (500 varje år)

Vilket problem tror ni det är som får mest uppmärksamhet, vilket problem tror ni det läggs ner mängder med resurser och satsas miljonbelopp på?

Bild: cuntinglinguist

Ett avbrott

I förrgår åkte jag till Ölands nordliga plaster, kastade av mig skorna, sprang på den vitaste utav vita sandstranden och doppade tån i ett iskallt Östersjön. 

God förmiddag! 

Jag sitter här fortfarande i morgonrocken som luktar, kanske en aning mycket, sköljmedel. Kaffet står och väntar på mig och jag börjar känna hur det drar i magen efter föda. 

Som ni ser drog jag i förrgår, inte en dag för tidigt, upp till Öland där jag också bodde tillsammans med en vän men bara i en natt. Min första tripp dit faktiskt och jag kan förstå hur det drar tusentals människor dit varje sommar. Den strand jag var på (kommer ej ihåg namnet, typiskt) är en strand du nog får köa till under högsäsong för att ens få plats för en skinka. Men vackert till tårar var det och precis vad jag behövde! 

Det var där jag kom fram till det att det inte är något "fel" på mig. Jag är fullt kapabel till att känna lycka, glädje och ett lugn. Jag är inte kroniskt låg eller deprimerad. 

Jag är uttråkad och olycklig och nu när jag kommit fram till det måste jag komma fram till vad jag måste göra för att bli lycklig igen. Det borde väl vara enkelt nog ....

Stros och fika på Ölands gator, shopping i hantverksbodar och sightseeing från syd till nord. 

Igår kom jag hem och back to reality, Ica Maxi stod på schemat och ut därifrån kom vi runt 21.30 :)

Dom ringde även från psykiatrin igår och förklarade att de hade kommit fram till att jag skulle medicineras... sen sa hon inget mer om något annat. Hon frågade om vi fortfarande ville ha barn, det var det enda men inget om något komplement till medicinen. 

Det är just typiskt, detta var lite utav ett prov från min sida också, med tanke på att jag har en syster som har varit tungt medicinerad i snart 7 år utan hjälp i form av terapi. Det har hon fått det senaste året och då KBT, vilket har hjälpt henne otroligt mycket. Men eftersom hon har gått för länge som "sjuk" och ätit dessa mediciner så länge så tror jag inte på att KBT.n enbart kommer att hjälpa henne just. Men det är en annan historia det. 

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer att låta mig själv medicineras. Tyvärr, kanske är jag den största idioten som inte gör det. men jag vill inte. Jag vill ha någon att prata med, jag vill bolla tankar och få höra dom ur min mun och inte bara i mitt huvud. Det kanske är därför jag skriver om det nu, för att få ut det.

Det finns inga piller som fixar livet, det gör bara inte det. Om det "bara" hade varit en känsla, ett tillstånd som var kemisk så hade jag självklart sett på det annorlunda. Men nu är det ju saker som bara jag kan och måste ta tag i det enda jag ville var att få prata med någon om det också. 

Nu ska vi se om jag inte kan få på mig ett par paltor också. 

Ha en fin dag där ute! 

Kramen

Vi fortsätter väl i samma anda

Jag tjatar och jag tjatar om att man är sin egen lyckas smed, så pass mycket att jag får dåligt samvete när jag känner mig som en handikappad smed just nu. Jag kan inte smida min egna lycka. Det går inte. Jag känner mig så arg hela tiden och fantiserar om att gå in i ett vadderat rum där jag får skrika mig hes och kasta sönder saker. Jag är så djupt olycklig ! Jag är inte deprimerad, detta är inte sviterna av min bipolära sjukdom. Jag känner det. Det är inge fel på mig. Jag är bara så otroligt olycklig! 

Idag var första gången på några månader som jag hade svårt att kliva upp. Det var mest för min rygg som jag var tvungen att gå upp och gå och när man väl var uppe.. ja då var det väl bara att fortsätta. 

Först och främst måste jag säga till mig själv att det är okej att vara olycklig. Sluta med det dåliga samvetet över att jag inte tar tag i situationen.För jag tar ALTTID tag i situationen. Jag arbetar febrilt över att må bättre när jag varit olycklig förr. Sån är jag. Sen kanske man inte alltid har lösningen på alla problem, men jag har alltid varit en mästare på att tåga på fastän det känts som att man dött inombords. 

Den här gången är det svårt. Jag har bara mig själv nu och med offerkoftan på så finns det inte mycket i min vardag som gör mig glad längre. Jag är ensam och även när jag går ut och är bland andra så känner jag mig väldigt ensam. Nästan mer då. I ärlighetens namn vill jag sova i ett år. Jag vill lägga mig ner idag och vakna nästa år och kanske vet jag då vad jag ska göra av mig själv. 

Ingen behöver säga åt mig att rycka upp mig, att sluta tycka synd om mig själv eller göra något åt saken för är det något man sitter och bankar in i sitt egna huvud så är det just det. KOM IGEN NU DÅ, res dig upp, gör nått, känn nått, le, gå ut.. 

Jag känner hela tiden att gråten ligger där precis under ytan och spänner, det är fullt och det vill komma ut men jag kan inte förmå mig att gråta heller. Jag försöker enbart för att det kanske skulle ta bort lite utav trycket speciellt det jag har över bröstet men det går bara inte. 

 Hela dagarna avundas jag människor som lever sina liv till fullo, hela dagarna önskar jag att jag var en utav dem och så börjar jag fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag levde mitt till fullo. Det är därför jag vet att jag inte är deprimerad eller sjuk på annat sätt då jag har en klar bild av min framtid och den ser ljus ut.
Jag vill bara inte det här nå mer, jag kan inte med en minut till i det här. Inte en enda minut!

Detta är ingen feelgood blogg

Det här är ingen blogg som du ska besöka om ni vill ha lite feelgood, en lättsam läsning om shopping, kläder och vardagen. Jag vill skriva som det är och om det gör att färre läser so be it. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen, jag vill skriva för att jag veeet att det måste finnas fler som mig där ute och om jag inte var så lat som jag är skulle jag leta reda på en sådan blogg och följa den från nedgång till uppgång. 

Ni vet att jag är låg just nu och det är jag. jisses vad låg jag är. Jag har svårt att finna glädjen i vardagen och lusten till att leva. Och missförstå inte det sista. Att man tappat lusten till att göra något med sitt liv är inte samma sak som att säga att man inte längre vill leva. För det är ju exakt vad jag vill göra. Det är ju därför jag envisas med att kliva upp på mornarna överhuvudtaget för att jag har så mycket vilja i mig. 

Jag blir så förvånad varje dag jag inte tar för mig och gör något, vad som helst bara gör nått. Jag har alltid sett mig själv som en utav dem påhittigaste människorna som finns. Jag är en jäkel på att vara finurlig men jag har tappat det. Jag vet inte när eller hur jag vet bara att jag inte alls är så längre. Samvetet äter upp mig för varje dag som går som jag har suttit på min rumpa och bara stirrat på nått iq-befriat program medan jag skriker och skäller på mig själv inifrån för att jag måste göra något. Gör något kreativt det mår du bra av, blogga, ut och spring, tillverka något, baka en kaka, knäpp ett kort på Instagram och visa vad duktig du är. 

Ingenting känns meningsfullt längre. Det är nog det som är mitt problem att jag känner mig apatisk och hittar inte min mening med livet längre. Varför träna ? Varför göra nått här hemma överhuvudtaget? Varför laga mat när jag kan göra en smörgås? 

Har ni någon gång känt att ni lever ett liv som inte är menat för dig ?

Som sagt, letar ni efter feelgood är ni inne på fel blogg. Jag kan bara ge er mig och detta är vad det är just nu. Men är det något jag är så är det stark. Så in i bomben jäkla stark och är det något jag vet så är det att jag kommer att ta mig ur det här jag måste bara hitta livsgnistan igen... 

Det är väl själva fan

Jag mår skit gott folk!!!! 

Jag är så pass nere i fotsulorna nu att jag stirrar upp på hålfoten. Jag kan inte förklara hur less jag är på det här. Det enda jag har àtt se framemot nu är att psykiatrin ringde mig i veckan och jag nu fått en tid för samtal med läkare som jobbar med bipolaritet. Det känns bra för nå mer handlingsförlamad än vad jag redan är kan jag inte bli för då får väl Henrik torka mitt dregel då jag är för lat för att svälja. 

Ja det är väl själva fan...

Just nu sitter vi hos svärpäronen och kollar på fotboll (jag dricker kaffe och surfar på paddan) efter att ha lunchat på stan.

Ja... Roligare än så här blir det inte !

Kramkalas

Det här med att blåsa ut datorn + påsk pyssel

Buhuuu !! :( Nu har Henrik "blåst ur datorn" som han hela tiden kallar det. Jag vet inte vad det är, hur man gör eller vad det betyder. Det enda jag vet är att ingen.tiiiing finns kvar, inte en bild ingenting :( 

Men vi fick tillbaka våran dator iaf så jag får se glaset som halvfullt och börja bunkra upp med nya kort helt enkelt.

Go' kväll!

Det är en märklig känsla det här med bloggar, att man saknar dem när man tvingas göra ett uppehåll. det har jag gjort nu, saknat att pilla med det här.

Jag ska inte ljuga och säga att jag varit på det bästa utav humör, men livet kan inte alltid dansa på rosor och lite nedstämdhet har inte ihjäl mig. Jag har bett om hjälp och ska även få det, sen försöker jag göra det kan göra själv här hemma med. Ex, äta mat. det kan ju vara en bra början, är mat tre gånger om dagen och se om inte det också kan hjälpa till att boosta mitt humör. Gå ut och gå, även om jag så ska släpa mig runt kvarteret minst en kvart i solen och fokusera på sådant som är rogivande och inte pressande.

Passar på att kasta in detta inspirerande påsk pyssel

Gjort av ingen annan än Anna-Malin, vem annars är så in i bomben jäkla säker =)

Nu går vi och sover här hemma.

Hoppas ni haft en superb fredag! 

Godnatt :)