Ja, det har gått en tid nu med min medicin och vad tycker jag nu då.
Jag anser själv inte att jag har blivit något bättre, om något så tror jag att jag blivit sämre. Jag får inga maniska episoder, inga märkvärdiga iaf, men svackorna, mina låga perioder dem har blivit djupare och mörkare. Sista gången blev jag rädd och trodde att jag skulle dö. Det kändes som att min kropp skulle självdö, att jag skulle dö av sorg.. men det gjorde jag såklart inte.
Jag låg där, i fosterställning med knutna händer i brösthöjd och önskade så hårt att det skulle gå över. Ångesten.
Jag har hört talas om dödsångest men aldrig livsångest.
Det slog mig att det alltid kommer att se ut så här, jag kommer alltid att vara sjuk, det kommer inte komma en dag då de botar mig.
Jag är och förblir bipolär.
Frågan är om man kan leva så, kan man leva med att veta att du kommer att ha dagar, veckor, månader där allt tappar mening, där du inte kan ta hand om dig själv, du kan och vill inte vara ensam samtidigt som du inte kan formulera en mening.
Kronisk huvudvärk som gör att du inte kan se vad du tänker, allt är förvirrat och overkligt.
Du försöker intala dig själv att det är bara kemiskt, det är bara kemiskt, det är bara kemiskt, det kommer att gå över... det blir ditt mantra under de dagar som du ligger och planerar din död.
Allt är så mörkt och så tungt och jag skäms för mig själv när det släpper. Jag skäms för att jag är en sådan mörk, dyster och makaber själ. Det är ju inte den jag är, inte egentligen.
Eller...
Jag vill ju bara vara så där lätt, ljus och sorgfri som de andra.
Och jag är ju det ibland också, när allt lättar som ett ruskigt oväder som spricker och släpper fram solstrålarna. Då blir väl jag regnbågen då antar jag, jag känner mig då verkligen som det.
Jag tittar på en dokumentär just nu med Stephen Fry som också lider utav denna sjukdom.
Hejsan!
SvaraRaderaBeklagar så innerligt att du lider som du gör. Jag vet precis hur det är att vara i ett ständigt mörker. Jag har varit det från och till sedan jag var 23-24. Ångesten är så plågsam. Läkarna undrade ett tag om jag var bipolär men de kom nog inte fram till något. Jag själv är dock fortfarande tveksam.
Men nu, efter snart tio år, och på antidepressiva från och till så har jag börjat inse att jag alltid kommer åka denna berg- och dalbana. Bara att acceptera? Svårt som f-n. Men sedan har jag ju insett att de delar av mig som jag också gillar, de kreativa, mitt sätt att tänka, att kunna sätta ord på mina känslor osv. de kommer fram när jag är låg. trots att familjen blir lidande så verkar min man förstått att jag behöver sjunka in i mina lilla värld och skapa. då får jag kontroll. jag kan iofs bli en överdriven shoppoholic i denna perioden också men försöker att arbeta bort det genom att skapa på egen hand.
Har du något positivt som kommer fram när du är som mest nere?
Använd dom egenskaperna till att "glömma" ångesetn Och få kontroll. Berätta för din familj att när du är så här så måste du göra just detta.
Och att sedan hitta människor som mår likadant som du, det är nog pricken över iét. Att inte känna sig så ensam och freaky :).
Jag är så otroligt glad att du skrev till mig.
Jag hatar det ytliga samtidigt som jag vet jag mår bättre av att kunna kontrollera miljön omkring mig (iofs kan det ge mig ångest ibland när det tar för mkt av min tid/energi). Att skapa något som inspirerar andra, eller kanske visar att det är ok att vara ytlig ibland. Men bakom ytan finns det alltid ett mörker. Ju mer av en perfektionist du är, desto mer skadad är du. Eller så tror jag det är iaf :).
Men man kan kontrollera sitt inre också. Jag har bara inte listat ut hur jag ska göra, så tar den enkla vägen :). LAT!
Tack igen fina du. och du skriver underbart.
Och du är grym som du är. Hur fucked up det än må vara :).
Varför är det lättare att råda andra än sig själv :)?
Kram//Jennifer
<3
SvaraRadera