När verkligheten knackar på dörren

Jag undrade jag också hur länge det skulle ta innan verkligheten hann  i fatt mig, hittade mig där i min bubbla av normalitet och stabilitet. Jag har fått vara ett tag nu. Bara vara utan några större händelser. Skonad från det mitt liv annars innehåller. Men det har verkligen känts som ett lugn före stormen och det där lugnet gör mig rent ut sagt skit.rädd..
Men jag har blundat för det denna gång. Jag har bara njutit och resonerat med mig själv att det inte behöver vara så att det kommer en storm snart. Jag behöver inte leta efter tecken på att helvetet ska bryta ut. Det är bra för att det är bra helt enkelt. 

Det är så skönt att bara va

Men idag kom den, hem till vår brevlåda.
Min bror som någon månad tillbaka sitter i fängelse för gud vet vad har skrivit ett brev. Ett tre sidor långt brev.

Det gör så jävla ont i mitt hjärta

Jag tycker så otroligt synd om honom. Min lilla lilla bror som inte alls är så liten längre. Han är vuxen nu och har gjort sådana idiotiska saker,gjort  idiotval och varit en idiot länge. Jag kan ändå inte låta bli att vara den syster till honom som jag alltid varit ända sedan han kom till oss, till mig.

Jag var hon som inte kunde somna när han var en liten bebis förrän jag hade tittat till honom och sett till så att han hade täcke. Jag vet inte hur många utskällningar jag fick per kväll av mamma för att jag var uppe och rände sent. Men jag var tvungen, han kunde ju inte frysa tänkte jag. Svårast var det när jag, Jenny och Kimmy fick bo på ett barnhem  i några veckor då mamma var tvungen att vara på behandlingshem för ätstörningar i Mora. Även fast de hade Kimmy längst ner i korridoren och i princip hade barrikaderat dörren för att inte någon skulle komma in nästalade jag mig till Kimmys spjälsäng och stoppade om honom. Det var mitt och ingen kunde ta det ifrån mig. Han är min lilla, lilla Kimmy. Han är ju det. Han är den lille blonda pottklippta killen som jag klädde ut till påskkärring och lät ställa upp i en tävling om bäst utklädnad som han också vann. Han är den lille killen som sitter så fint med en blå skjorta och en grön fejkslips på sitt första dagisfoto.

Det gör för ont

Mitt hjärta brister över min bror och hur hans liv blev... Att han fick en sådan skithand och inte var tillräckligt stark för att vända på det ändå.. Jag vet att det går, jag vet att man bara måste vara lite listigare, vara mer ödmjuk och framförallt starkare. Det går.. det måste gå.

Han skriver att han är orolig för framtiden, att han vill så mycket men inte vet hur. Han skriver att han drömmer om ett lugnt liv, långt bort från kriminaliteten, alkoholen och drogerna. Han vill jobba med djur, han tycker ju så mycket om hundar..... och ..


Nej, det här är för smärtsamt för att ens orka fortsätta tänka på. Jag avrundar här.. jag har fått ner en liten del av det som tar upp min tankeverksamhet just nu och kanske kan jag fortsätta bearbeta den andra delen nu.


Tack för att ni läser

Kram från mig