Bara av att ha tagit ett beslut, att ha släppt på en tid-
och mentalt krävande del av mitt liv kan jag alltså fokusera på annat. Är det tänkt.
Jag längtar tills normaliteten kommer och stabiliserar upp
det rådande kaoset. Det känns som att det har exploderat och allt är
fortfarande uppe och yr i luften och man vet liksom inte vart det kommer hamna
när det kommer ner igen.
Jag vill landa i livet igen med Henrik och jag vill landa i
mig själv. Jag vill bli lycklig och jag vill kunna bli glad av de små sakerna.
Jag vill börja aktivera mig igen och jag vill känna att det är skönt att vara
hemma. Jag vill ha tillbaka mina vänner och jag vill flytta hem. Vilket vi sagt
att vi ska, och vi tror att det nog kommer bli mer snart än vad vi hade räknat
med från början. Jag har förklarat hur viktigt det är för mig att ha mina
vänner runtomkring mig, vilken helande effekt en träff med en god vän och några
koppar kaffe kan ha. Hur en tripp till Valbo med en annan kan ge mig ny energi
och hur en tjejmiddag kan förlänga mitt liv.
Ja, mycket är det som händer. Men jag gör mitt bästa för att
hålla mig psykiskt frisk även om det ibland känns som om att det är på väg att
barka utför. Men, jag håller mig lugn. Cool lugn på utsidan åker jag till jobbet, lägger på lite extra mycket
smink, ler och tar mig framåt ännu en dag.
Jag vill bli lycklig igen, det är vad jag vill, och inget
hus, barn eller bil i världen kommer göra mig lycklig det vet jag. Lycklig lär
jag bli utan först och det har jag varit, jag lär bara hitta tillbaka dit.
IVF och allt som rör det kommer inte att få bli kärnan kring
det vårt liv centrerar, nej. Det ska få vara en del, ett fragment utav oss och
vår dag. Men det ska få den tid och det engagemang det behöver, men det ska absolut
inte få ta över mig, Henrik, oss eller vår kärlek tillvarandra.
Men, allra först, måste jag ta itu med min bror så att jag kan få en
ärlig chans till allt det jag precis skrivit. Jag behöver känna mig trygg och
inte rädd hela tiden, sova ordentligt och inte känna mig som ett melankoliskt
psykfall all day long. Japp, rädda min bror och sen mig själv.
Det borde väl inte vara så svårt … hehe
oj vad rörd jag blev när jag läste allt jag hade missat sen det nya namnet. Emma, jag vill bara krama dig, om det skulle kunna hjälpa dig att hålla ut tills du befinner dig var du känner dig trygg och med de som värmer dig. Din Henrik finns här i alla fall och jag hoppas att några diktators berättelser lyser upp lite dina fikapauser på jobbet. Det är säkert inte mycket jag kan göra, vågar inte ens fråga dig när vi ses, men vet att om jag kan göra något, tveka inte och hör av dig!
SvaraRadera