Livet ocensurerat 3

Kvällen igår. 

Lugnet före stormen.

Jag kan inte med ord förklara tumulten av känslor som råder. Känslor av otillräcklighet, skräck och oändlig kärlek. Oändlig. 

Mina syskon för mig är allt. Utan dem finns inte jag och så är det bara. Jag är Emma, hon med 7 småsyskon som det inte alltid gått så bra för. Men det är jag och det är vi tillsammans. 

Det är så hopplöst att jobba dygnet runt för att rädda min bror när ingen utav dem som har makt att göra skillnad tar en på allvar. Vi skriker, vi ringer, vi pratar reson, vi berättar, vi bönar och vi ber. Men inget görs. 

De gav min bror, som är alkolist och 7 år mentalt ett boende där andra missbrukare bor och där man "bara" får vara mellan 21.00-09.00. Han har med andra ord hela dagarna till sitt förfogande nu att göra det han vill med likasinnade på boendet och INGEN att behöva stå till svars för.

Det är med andra ord exakt vad han ville ha och exakt det jag inte ville ha. 

Igår ringde min syster och berätta något som min bror inte hade berättat för mig, något som skulle kunna vara en "deal breaker". Han funderar på att ta sitt liv. 

Jag visste det!!!!

Frivillig vård, my ass!

Min syster tar det på sig att ringa polisen och be dem plocka in honom (det är för hans säkerhet). Och kanske, kanske får socialen upp ögonen för just hur allvarlig och kritisk denna situation är.

Det handlar om huruvida min bror lever efter helgens slut eller inte.