Livet ocensurerat 1

Här kommer mitt liv ocensurerat nu. Detta blir inte ett inlägg med en massa gulligull, livet leker, mys i soffan tills det värker av välbehag. De dagarna finns, men de kommer väldigt sällan och inte utan en bakomliggande, naggande oro som ger en andnöd.

För 1,5 vecka sedan ringde min mamma och är helt i paniktillstånd. Jag förstår inte direkt vad som har hänt. Jag får prata med min bror som berättade att han blivit utsatt för ett morförsök den natten. 3 killar tog in honom i ett cykelförråd och var beväpnade med machete och yxa. Han skulle dö den kvällen, så var det bara.

Min bror har valt att leva ett kriminellt liv, ett liv kantad med alkohol, fester, fängelse, gäng, vapen, misshandel m.m., m.m. Han muckade i april och har sedan dess bott hemma hos mamma som har fått tagit hand om en kille som är 21 år kroppsmässigt men inte äldre än 5 år mentalt.

Hur som, jag blir såklart liv.rädd och sa att han skulle komma hem till oss så att han fick komma bort från allt det där, få lite lugn och ro och en mer normal tillvaro tills vi kom på någon mer permanent lösning.

Jag är 26 år och har nu ansvar för en 21 årig, starkt alkoholiserad pundare som skiter i vad han gör med sitt liv och allra mindre vad han utsätter sin familj med.

Igår ringde Socialen till mig och frågade om vi kunde ta emot två barn akut och vara jourfamilj istället för stödfamilj.  Jag ville säga så gärna säga ja. Men vad är jag för typ av människa om jag tar emot barn och utsätter dem för min bror.

Vi diskuterade det ändå jag och Henrik, hur vi skulle lägga upp allt. Hur gör vi med min bror, vilka eller vem man skulle kontakta, vad behöver han för hjälp, vad gör vi med honom tillsvidare.

Min bror var inte hemma igår när jag kom hem från jobbet. Han hade cyklat ner till stan. Jag ringer och förklarar att jag vill att han kommer hem för att vi ska äta tillsammans.  Han hade träffat en tjej som han skulle umgås med och tänkte inte komma hem då. Nähepp…  

Han dimper in hemma hos oss vid 23:45 igår kväll och vi hinner inte säga så mycket för han hoppar in i duschen på en gång.

Vi har några regler hemma hos oss som vi har nött på honom och det är

1: inge alkohol överhuvudtaget!

2. Inge pubar, inge krogar och inget vara nere på stan på helgerna

3. Han ska komma hem den tid  vi säger.

Ungen stinker sprit när han öppnar badrumsdörren och har puppiller lika stora som bowlingklot.

Jag tappade allt förstånd där och fick mer eller mindre ett frispel. Jag började rota igenom hans jacka för att ta ifrån honom cykelnyckeln men hittar istället en använd spruta.

Luften gick ur mig totalt.

Jag satt med sprutan i handen, Henrik stod bredvik, det är tisdag, klockan var då 00:30 och det stank fylla i hallen… jag fattade ingenting.

Vi satt i hallen med min bror till klockan blev närmare 03:00 och försökte förklara för honom, prata reson med honom, få honom att förstå. Men ingen respons. Hans svar var att han inte ville bli ”torra Svenssons” som oss. Som alla dem som väljer bort att supa skallen av sig på veckorna och sticka nålar i armarna på sig själv. Vi alla, som väljer att ha ett ordnat liv med en fast inkomst, ett relativt ordentligt hem och rutiner som får själen att trivas, vi är torra Svenssons.

Vad gör man då, när man inte vet hur man ska hjälpa honom, en vuxen man som inte vill bli hjälpt. Vad gör man då när man älskar han så att hjärtat spricker medan man skriker så att lungorna blir blå. Att be honom att åka, flytta eller försvinna finns inte som ett alternativ.

Det är så synd för att det enda jag ville var att få bli stödfamilj också erbjöd dem oss att bli jourfamilj till och med, men det går helt enkelt inte, inte nu.

To be continued