Anna i Stockholm

Hej Emma! Jag vill börja med att säga att jag följer din blogg slaviskt, sen en längre tid tillbaka och tycker den är ärlig och inspirerande. 

Du är hursomhelst en fantastisk inspirationskälla för mig, främst för den otroliga energi du leverera i din blogg men också för den styrka du verkar ha! Det här inlägget berör mig på flera plan, men framförallt för att du lyckas fånga EXAKT den känsla som jag också bär omkring på sedan några månader tillbaka! Meningslösheten och framförallt en vilsenhet. Alla dessa tusen frågetecken och hur många gånger kan man egentligen fråga sig själv varför. Det jag egentligen vill säga är att jag hoppas att det snart vänder för dig. Du verkar vara en superhärlig person som jag önskar att jag kände. Fortsätt kämpa på!

Kramar från Anna i Sthlm

Svar:

Men Jisses amalia Anna :) Det här EXAKT varför jag har valt att vara brutalt ärlig här i min blogg, för sådana som dig då jag vet att jag knappast är ensam med att må så här. Det känns skamset, eller hur? Visst känner man sig skamsen och misslyckad av att känna så här när alla andra tillsynes verkar leva det där livet som är fyllt med glädje, energi och äventyr. Och det gör mig rakt av frustrerad, stressad och fly förbannad. Energikrävande är vad det är. Energi jag gärna hade lagt på något annat. Men här är vi, du och jag :) och vi mår inte så bra just nu. Och vet du, det ÄR okej. Det är okej att känna så och att hitta sig själv ha tappat meningen med sitt liv. Alla hittar inte den direkt och jag är utav den tron att den kan skifta några gånger i varje människas liv också. Jag tror på att det kommer att ljusna sen, jag tror bara att man först innan det kan hända måste veta hur "sen" ska se ut. Alltså ha ett litet mål i livet. Mitt mål ändras hela tiden. Jag har för stora mål att de blir omöjliga att uppnå vilket i sin tur bara spär på det dåliga samvetet över att jag "aldrig lyckas med något". Om jag bara satsar på något litet som ger mig en knuff framåt mot det stora målet kanske man skulle hitta meningen med sitt liv igen, i sin vardag. Kanske då skulle man börja känna glädje igen. 

Tack så mycket för dina ord!

Jag tappade andan lite och började gråta när jag läste för jag blev hör och häpna så GLAD av din kommentar!!! 

Tack för det Anna.

Och om du någonsin behöver prata med någon, ventilera helt anonymt så får du MER än gärna skriva till mig, Okej?! emma_sundgren@live.se

Tillsammans är vi starkare eller nått sånt ;)

Stor, varm kram till dig.