Ett avbrott

I förrgår åkte jag till Ölands nordliga plaster, kastade av mig skorna, sprang på den vitaste utav vita sandstranden och doppade tån i ett iskallt Östersjön. 

God förmiddag! 

Jag sitter här fortfarande i morgonrocken som luktar, kanske en aning mycket, sköljmedel. Kaffet står och väntar på mig och jag börjar känna hur det drar i magen efter föda. 

Som ni ser drog jag i förrgår, inte en dag för tidigt, upp till Öland där jag också bodde tillsammans med en vän men bara i en natt. Min första tripp dit faktiskt och jag kan förstå hur det drar tusentals människor dit varje sommar. Den strand jag var på (kommer ej ihåg namnet, typiskt) är en strand du nog får köa till under högsäsong för att ens få plats för en skinka. Men vackert till tårar var det och precis vad jag behövde! 

Det var där jag kom fram till det att det inte är något "fel" på mig. Jag är fullt kapabel till att känna lycka, glädje och ett lugn. Jag är inte kroniskt låg eller deprimerad. 

Jag är uttråkad och olycklig och nu när jag kommit fram till det måste jag komma fram till vad jag måste göra för att bli lycklig igen. Det borde väl vara enkelt nog ....

Stros och fika på Ölands gator, shopping i hantverksbodar och sightseeing från syd till nord. 

Igår kom jag hem och back to reality, Ica Maxi stod på schemat och ut därifrån kom vi runt 21.30 :)

Dom ringde även från psykiatrin igår och förklarade att de hade kommit fram till att jag skulle medicineras... sen sa hon inget mer om något annat. Hon frågade om vi fortfarande ville ha barn, det var det enda men inget om något komplement till medicinen. 

Det är just typiskt, detta var lite utav ett prov från min sida också, med tanke på att jag har en syster som har varit tungt medicinerad i snart 7 år utan hjälp i form av terapi. Det har hon fått det senaste året och då KBT, vilket har hjälpt henne otroligt mycket. Men eftersom hon har gått för länge som "sjuk" och ätit dessa mediciner så länge så tror jag inte på att KBT.n enbart kommer att hjälpa henne just. Men det är en annan historia det. 

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer att låta mig själv medicineras. Tyvärr, kanske är jag den största idioten som inte gör det. men jag vill inte. Jag vill ha någon att prata med, jag vill bolla tankar och få höra dom ur min mun och inte bara i mitt huvud. Det kanske är därför jag skriver om det nu, för att få ut det.

Det finns inga piller som fixar livet, det gör bara inte det. Om det "bara" hade varit en känsla, ett tillstånd som var kemisk så hade jag självklart sett på det annorlunda. Men nu är det ju saker som bara jag kan och måste ta tag i det enda jag ville var att få prata med någon om det också. 

Nu ska vi se om jag inte kan få på mig ett par paltor också. 

Ha en fin dag där ute! 

Kramen