Vi fortsätter väl i samma anda

Jag tjatar och jag tjatar om att man är sin egen lyckas smed, så pass mycket att jag får dåligt samvete när jag känner mig som en handikappad smed just nu. Jag kan inte smida min egna lycka. Det går inte. Jag känner mig så arg hela tiden och fantiserar om att gå in i ett vadderat rum där jag får skrika mig hes och kasta sönder saker. Jag är så djupt olycklig ! Jag är inte deprimerad, detta är inte sviterna av min bipolära sjukdom. Jag känner det. Det är inge fel på mig. Jag är bara så otroligt olycklig! 

Idag var första gången på några månader som jag hade svårt att kliva upp. Det var mest för min rygg som jag var tvungen att gå upp och gå och när man väl var uppe.. ja då var det väl bara att fortsätta. 

Först och främst måste jag säga till mig själv att det är okej att vara olycklig. Sluta med det dåliga samvetet över att jag inte tar tag i situationen.För jag tar ALTTID tag i situationen. Jag arbetar febrilt över att må bättre när jag varit olycklig förr. Sån är jag. Sen kanske man inte alltid har lösningen på alla problem, men jag har alltid varit en mästare på att tåga på fastän det känts som att man dött inombords. 

Den här gången är det svårt. Jag har bara mig själv nu och med offerkoftan på så finns det inte mycket i min vardag som gör mig glad längre. Jag är ensam och även när jag går ut och är bland andra så känner jag mig väldigt ensam. Nästan mer då. I ärlighetens namn vill jag sova i ett år. Jag vill lägga mig ner idag och vakna nästa år och kanske vet jag då vad jag ska göra av mig själv. 

Ingen behöver säga åt mig att rycka upp mig, att sluta tycka synd om mig själv eller göra något åt saken för är det något man sitter och bankar in i sitt egna huvud så är det just det. KOM IGEN NU DÅ, res dig upp, gör nått, känn nått, le, gå ut.. 

Jag känner hela tiden att gråten ligger där precis under ytan och spänner, det är fullt och det vill komma ut men jag kan inte förmå mig att gråta heller. Jag försöker enbart för att det kanske skulle ta bort lite utav trycket speciellt det jag har över bröstet men det går bara inte. 

 Hela dagarna avundas jag människor som lever sina liv till fullo, hela dagarna önskar jag att jag var en utav dem och så börjar jag fundera på hur mitt liv skulle se ut om jag levde mitt till fullo. Det är därför jag vet att jag inte är deprimerad eller sjuk på annat sätt då jag har en klar bild av min framtid och den ser ljus ut.
Jag vill bara inte det här nå mer, jag kan inte med en minut till i det här. Inte en enda minut!