En orsak till mitt alldeles för dåliga bloggande nu den senaste tiden är inte för att jag drabbats av något melankoliskt tillstånd orsakat av min bipolära sida. Au contraire jag är mer aktiv än någonsin och inga droger eller mediciner i världen kan nog mäta sig med de endorfiner och det adrenalin jag livnär mig på just nu.
Jag vet inte om ni kommer ihåg den där affärsidén jag nämnde att jag hade för ett tag sedan. Japp den är väldigt mycket på G (hoppas jag). Vi jobbar på det och kommer förhoppningsvis ha något att berätta efter sommaren.
Det är mer eller mindre vad mina dagar går ut på, samtal, besök, efterforskning, fler samtal, mail, mässor, nätverkning via middagar som kommunen bjuder nystartade företag på. Alltså det är ett späckat schema och den tid som jag inte gör något eller tänker på detta existerar helt enkelt inte. Det är därför jag inte ens om jag skulle tvinga mig själv skulle komma på något att blogga om.
Men för att jag är rädd om de få läsare jag har vill jag ändå informera er om hur landet ligger :)
Här vi nääästan alla som var hemma, Frida var där men ville inte vara med på bild.
Från vänster; Mamma, Hanna, Ida och jag. Tvärs över oss alla en Neo som inte riktigt kunde ligga still.
Jag var hos mamma förra helgen och träffade syskon jag träffar sällan och syskon jag träffar väääldigt sällan. En känslomässig helg med andra ord.
Mina syskon precis som jag gjort bor och har bott i fosterfamiljer, så de gemensamma familjestunderna kommer inte så ofta. Vi var fem av åtta barn hemma hos mamma i helgen och storasyster fick alltså rå om och lyssna på småsyskons syn på världen och framtiden. Det är mycket i livet som bleknar i jämförelse med den sorg och den kärlek jag har i hjärtat för dessa underbara människor.
Det ska bli en fröjd att få följa dem och se vilka de växer upp och blir.
Att ta avsked av varandra har aldrig och kommer förmodligen aldrig vara lätt heller. Vi är uppväxta med att avsked betyder att det kan dröja år innan vi ses igen. Nu behöver det inte se ut så längre men känslan kvarstår. Kanske är det därför de flesta utav oss har utvecklat separationsångest. Usch och fy fan vad jag hatar att lämna eller att bli lämnad, om så bara för ett tag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar