Bildkavalkad från dopet i lördags

Finaste familjen

Jack med sina faddrar

Jack med sin gammelfarmor

 

Finaste tårtorna i blått, vitt och grönt

Massa gofika

Farmor och farfar

Tam tam taaaaam; min far

Måns :)

Honom känner ni igen ;)

Vimplar och ballonger i samma färger som tårtorna

Thilion fick ta med sig preciiiis hur många ballonger han ville.... det blev alla!

Jag står och har en djup diskussion med Måns och skådespelardrömmar och andra ogenomtänkta planer.

Trött Jack med sin fina pappa

Ja, så var jag ju på dopet i lördags. Jag träffade min pappa och min bror + familj till dem. 

Jag har nu mött min pappa. En saknad figur i mitt liv men som det ändå fick fungera utan. jag kan inte låta bli att tänka på om mitt lov hade sett något annorlunda ut om han hade funnits med från början... kanske. Men det är ju såklart dumt att spekulera, för inget kan förändras. 

Mötet blev ett väldigt försiktigt sådant. Ingen kastade sig i armarna på någon och vi presenterade oss vid våra första namn. Jag skakade hand och han kramades. Jag kallar det "gängkram" ;) 

Hela dagen närmade han sig mig med försiktighet och gick aldrig förutom vid första mötet fram till mig direkt för att prata. Inte förrän vid slutet av dagen när jag och Måns (min minsta bror på pappas sida) stod och hade roligt åt just hur lika vi är varandra kom han sakta fram och lyssnade, ställde någon fråga och sen lyssnade lite till. 

Jag kunde inte låta bli att studera honom när han inte tittade. I kyrkan, vid fikat, när han lekte med Noelia och Thilion som verkligen gillade "killen med det vita håret". 

Man kan ju aldrig få det rätt när man föreställer sig någon man aldrig träffat så han var ju inte som jag tänkt. 

Inte på ett dåligt sätt alls, men inte som jag tänkt bara. Han är blond och korthårig, muskulös och medellång skulle jag gissa. Han hade då på sig ett par svarta glasögon som gav honom karaktär tyckte jag och han hade en väldigt närvarande blick. 

Man genomgår lite utav en identitestkris efter en sådan här sak. Jag har alltid varit Emma som väste upp utan pappa. Alltid, det är så jag ser mig själv. Det är ju den jag är. Jag är också hon som bott i fosterfamilj, det är också en stor del av min identitet enligt mig och om jag inte hade gjort det .... ja då vore jag någon helt annan och  hur det än är bra eller dåligt så finner man trygghet i att ha en identitet. Min pappa har ju alltid haft en roll i mitt liv, som den som inte finns och ni finns han. Nu existerar han, nu kramar han mig länge innan vi skiljs åt, skickar sms och frågar om resan gått bra, som om vi inte gjort annat. 

Något som har känts lite sannolikt som att jag någon gång skulle resa till månen händer just nu och jag är orolig att jag inte känner det jag borde känna. 

Hur ska det kännas. Jag tittar på displayen och det står pappa. 

En pappa...

Vad gör man med en sån liksom ?! :D