Idag kom samtalet

Idag, nästan 5 månader senare, 3 månader för sent kom samtalet från kvinnokliniken i Motala. Tydligen så hade sköterskan som jag pratade med i augusti bara skrivit siffran 12 när hon pratade med mig. tolfte vad måste ju läkarna ha undrat. Så de tog sin gilla tid och ringde mig när tillfälle kom vilket tydligen blev nu 18 januari.

Jag vet inte om detta är något som ni redan räknat ut med tanke på att jag inte nämnt "bebbeverkstaden" på ett tag nu, men vi har inga planer på barn just nu. 

Vi är i ett skede i våra liv eller i vårt förhållande att det helt enkelt inte skulle vara speciellt bra, varken för oss, eller för barnet. Så Vi nöjer oss med det vi har och våra bonusbarn ett tag till så får vi se vad framtiden utvisar helt enkelt. 

Detta beslut tog vi förra året i maj efter min operation men då ville ödet annorlunda  Och när man väl fått en glimt av framtiden så ville man såklart ha det ännu mer och därför blev det väldigt aktuellt med barn efter missfallet.

Men tid har gått, perspektivet finns och realiteten råder. Nu känns det som det gjorde igen i maj och jag vill gärna tro att det är så jag innerst inne känner och vill. 

Ibland tänker jag och funderar över det faktum att jag kanske aldrig känner mig redo för det som jag måste göra för att få ett barn. SÅ gärna vill jag ju inte, uppenbarligen. Jag undrar vad det är som hindrar mig, jag undrar var det är som gör att jag tvekar.

Jag vet att det skulle medföra en massa hjärtsorg, det vet jag, och sen får jag en känsla av att jag är bekväm vad gäller "min" tid och har svårt för måsten och påtvingade rutiner. Jag får panik av hela den här verkstaden vad gäller pussla ihop vardagen, hämta och lämna på dagis, underhålla 24/7 etc.etc. 

Ja men ni ser ju, verkar det som att jag är mogen för barn? Nej.. och det är väl det jag innerst inne känner. Att jag inte är redo för ett sådant uppoffrande. Och därför blir jag rädd att jag aldrig kommer att bli det...

Ja, välkommen in i huvudet på Emma Sundgren, The head of confusion :)