Jag känner att jag så gärna skulle vilja skriva en historia,
en personlig historia som summerar vår resa mot ett barn. Men saken är den att
vår resa inte är över än. Jag går omkring med en känsla i kroppen som säger att
vi är nära men ändå så jäkla långt bort. Alltså att varje gång jag får min mens
så har vi misslyckats men att man har också ännu ett försök till som väntar
inom bara två veckor. Och man sitter på den där toan och känner hur livet
rinner ut ur en, orken försvinner och man kan inte resa sig på ett tag. Man
borrar ner ansiktet i händerna och känner att värken i magen sakta men säkert
smyger sig på. Jag förflyttar mig från toan till duschen där jag blir
stationerad i några timmar, tills den värsta värken har släppt. Medan springer
Henrik omkring helt förtvivlad med vatten, värktabletter, pussar, och peppande
ord. Inget hjälper då. Inget. Jag känner hopplöshet och jag vill ge upp. Jag
vill så gärna bara ge upp. Jag vill så gärna inte vilja ha barn. Om jag bara
inte vill ha barn så har jag inte heller detta problem, brukar jag tänka. Men
det fungerar inte så. Vart jag än är så påminns jag utav det jag inte kan få.
Varmvattnet tar slut och jag tvingas släpa upp mig från golvet där jag har suttit
och tryckt de sista 2 timmarna. Jag är alldeles mör och svag. Värken har nog
släppt lite och jag är jätte trött. Dagen vid mens är alltid värst. Man står
alldeles vid ännu ett misslyckande och man tycker att det är en hel evighet
till nästa ägglossning. Dagen efter mens är man, jag, iskall, bitter, arg,
ledsen, beredd på att ge Gud på käften om han hade funnits och jag tittar snett
på alla höggravida kvinnor som går förbi. Så jävla förbannad är jag. Men på
vem? Jo på mig själv såklart.
Dagarna går och mensen försvinner och i samma takt kommer
lusten tillbaka igen. Det är verkligen som att man går in i en förnekelse
period och man skjuter all sorg och smärta framför sig och tänker, japp då kör
vi igen då. Man intalar sig själv att de fan ska gå nu, NU ska det gå. Nu när
jag köpt hem 5 mg smörja för 300 spänn som så många på Familjeliv blivit hjälpt
av. Som jag smörjer mig med två gånger per dag med en klick lika stor som en ärta.
Smörjan har lovat mig att bli PMS fri och ska hjälpa mig att behålla ett barn om jag
skulle bli gravid. Jag kollar kalendern. Jag och Henrik har markerat ut exakt
när och hur vi ska ha sex. Jag har beställt ägglossningstester från internet
och jag är redo. Det är ungefär nu som man tar ett djupt andetag och sedan
håller andan, ända fram tills mensdagen.
En stor del av mig vill bara inte göra detta något mer. Men
jag har inte kommit så långt ännu att jag bara kan ge upp, det är en alldeles
för stor uppoffring. Det är mitt barn. Mitt och Henriks barn. Än finns mycket mer kvar att ge innan jag är
beredd på att ge upp mitt barn. Men kom igen! Jag är vän med de mest superfertila
kvinnorna i världshistorien och de får det att se så jävla lätt ut. Så när jag tänker
på vad vi ska göra vad vi har framför oss, dessa månader av kalender sex,
ägglossningstestande, graviditetstestande, väntande, mens, duschsittande, Ivf.ande,
mer Ivf.ande, dyra pengar, adoptionsköande……… så blir jag så trött inombords
och vill bara stänga in mig en stund och inte ha några vänner på ett tag. När
deras barn är födda och går på gymnasiet så kanske vi kan vara vänner igen. Kanske är vi då på samma våglängd och kanske
då gör inte vänskapen längre ont.
Underbart inspirerande berättelse.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127732
<3
SvaraRadera