Det spökar!

Nu är jag mer eller mindre övertygad att det är någon jäkel som går igen här på jobbet. 

I flera mornar nu har jag kommit först till jobbet och varit säker, så säker på att de ljud jag hör är dörren, fotsteg, lite slammer som om att någon roddar med något att jag går ut för att säga hej. Men det är fortfarande mörkt på kontoren och ingen bil står parkerad. Jag är ensam. 

Några gånger på väg från toan har jag, tycker jag, hört någon säga något så där bakom . men det är så lågt att jag tar det som att det bara är inbillning. 

Men så nu i morse, alldeles nyss när jag stod och letade sax i köket hör jag klart och tydligt en manlig röst säga Tja. Inte hej utan tja. Så jag sticker ut huvudet för att möta den hälsande, men ingen är där. Jag går runt och tittar. Ingen är här.

För er som känner mig vet hur jäkla rädd för sånt här jag är. Så rädd att jag faktiskt tror att min kropp skulle självdö om jag såg något som bekräftade mina sinnesförvirrande upptäckter. 

ja vad säger man, det är sällan en lugn stund i Sundgrens vardag ;)