Att vara en aning ambivalent

För andra är det nog ingen nyhet att jag är en aning ambivalent. För mig slog det nyss. Att jag har varit vilsen i inredningsdjungeln länge, ja det har jag väl haft en känsla av, men att jag skulle vara så här clueless det hade jag ingen aning om.

En bild från Potterybarn who strokes me all the right ways.

Det är den älskade hösten som sätter mig på vågen. Jag väger hiiiiit och jag väger diiiiit. Vart ska jag liksom? Samma sak vareviga höst. Jag vill byta ut allt här hemma, flytta, köpa villa med spröjsade fönster, en stor veranda som är symetriskt placerad framför huset och ja t.o.m. byta land. I det rejäla som är amerikanskt a' la Ralph Lauren finner jag något sympatiskt med hösten. Det är nog den enda gången jag känner att more is better. Aldrig annars känner jag en nästan primitv längtan efter murriga färger, tyger lager på lager, så mycket duntäcken och kuddar att det skulle likna en övergiven hönsgård.

Jag vill kolla på spännande thrillers och äta varma mackor med aromat uppkrupen i soffan med en borg av kuddar och plädar som såklart även dom är av jaktstugelooken. Tända ljus till gränsen av absurdum och känna värmen fylla rummet medan kylan står vid dörren.

Hösten är den enda årstiden som får mig att vilja kolla in vad Martha Stewart gör också. Fixa höstiga dekorationer för ha på ett hallbord jag inte har, baka pajer, binda krans, pyssla till halloween som vi inte ens firar. Ja lite sånt.

Det är också den enda gången på året jag känner för att laga vuxen mat så som... stek. Dra igång ett långkok medan Michael Bublé ylar i bakgrunden och öppna en flaska rött. Och då dricker inte ens jag vill jag tillägga.

Ja ni ser vad hösten gör för mig, vänder upp och ner på hela min tillvaro, får mig att börja dricka, men på ett härligt sätt, på ett ärligt och äkta sätt. För om det är någon gång jag känner mig som helt hemma så är det nu.

Tills våren kommer d.v.s och då börjar det liksom om... fast tvärtom.

Ja, det är livet för en Sundgren det, förvirrat ;)

Varm höstig kram

Emma