Fräknarna på min kropp

En söt blomma i en söt kruka från Ica Maxi som fick följa med hem imorse. Jag var upp i ottan och skjutsade Henrik till tåget och passade på att svänga förbi och köpa lite bra och ha saker. Sen när jag kom hem var jag så pass pigg att jag drog på mig träningsmunderingen och gick på långpromenad. 1,5 timme var jag ute och utsvulten när jag kom hem. 

Nu sitter jag ute faktiskt. Jag dammade av en utav fåtöljerna som införskaffades dagen innan sommaren tog slut förra året och tog mig en kopp kaffe i solen. Alla är ju lediga idag så det är fullt med barn på gården, grannarna är ute dem med och vågar sig till konversation. Det är som om att man möter varandra för första gången när våren är här och solen är framme. Alla sträcker ut sin vilande kropp, gäspar och slår försiktigt upp sina vintertrötta ögon och ser sin granne för första gången sedan förra sommaren. På vintern skyndar man sig snabbt hem efter jobbet i mörkret, inne lyser det men man ser inga människor och om man skulle stöta på någon på gården nickar man bara vänligt och fortsätter. Nu är det en hel annan tid förstår ni. Nu tillochmed bjuder vi över varandra på grillningar, vi står bredvid och ser på barnen som helt ansträngningslöst träffar varandra och börjar leka, fåglarna kvittrar och i luften ligger det en påtaglig förväntan över sommaren som skall komma. 

För mig så betyder våren och sommaren någon slags tredimension, alltså att min värld förlängs med det som finns utanför dörren. Jag är beroende av tredimensionen, alltså att livet känns tredimensionellt. Jag brukar fixa det genom tv.n. Där kan jag tappa bort mig själv i timmar och när jag slår av den känns allt väldigt endimensionellt igen. 

Jag har en bra stund just nu. Jag tar det inte dag för dag då jag känner att det är att svälja för mycket då det kan skifta många gånger under en dag. Men jag har en bra stund just nu. Just nu när jag känner att det fläktar på min alldeles för bleka hud. Jag ser ner på min arm som skymtar fram under den vita pläden jag har över mina axlar och känner mig underligt tacksam för mina fräknar. Samma fräknar man så länge förr hatat då jag intalade mig själv med att dem var roten till allt ont när jag var yngre. Annorlunda var inte att föredra då. Men nu är jag tacksam för dem, jag är tacksam för att jag har dem. Utan dem är jag inte jag. Jag är ju Emma, Enma med rött hår och fräknar. Såklart, hur skulle jag annars se ut?! Nu när jag ser dem påminner dem mig om roliga tider, tider på Leksand sommarland när man med solvarmt hår lekte bland stugorna och förälskade sig i pojken tre stugor bort. Eller när jag och min syster fick bada med en varsin t-shirt ovanpå våra baddräkter. Dem påminner om Unga örnar och den gången jag var på läger med dom och en pojke ifrpn granntältet frågade chans genom att bokstavera det med sitt finger i min handflata. En rödhårig skrutt med näsan full av fräknar det var jag det :) 

Idag sitter jag här blott 27 år gammal med mina fräknar och solar mig i strålarna som letar sig fram genom trädkronorna och hör hur pappan bredvid mig säger åt sina barn att förgudsskull sätta på sig jackorna, än är det inte sommar!! 

haha