Nu har vi varit hemma en stund och jag bara går omkring, yrar utan mål.
Allt känns just nu så tomt.. så obeskrivligt tomt.. nästan meningslöst.
Tårar rinner från Henrik och jag står och håller i hans huvud medan jag själv inte fattar vad som precis har hänt. Jag känner tårarna bränna ner för kinden.. men jag gråter inte.
Det tog oss så lång tid att komma dit vi var och mindre än 1 minut att rasera det.
En man vid namn Yatzy undersökte mig och jag han inte ens vända blicken mot skärmen innan han sa dem där orden som tog luften ur oss
"Nej här finns inget, det ni har är en ofostrig graviditet"
Jag ville bara skriva detta utifall det var någon som ändå undrade hur det har gått.
Nu ska vi ta hand om varandra, jag och min Henrik och säga ett par gånger till just hur jävla orättvist detta är.
Å jag känner bara att jag måste skriva något efter att läst detta, helst nå bra men vet inte vad!! Livet är verkligen orättvist ibland. Jag hoppas ni finner kraft att fortsätta försöka och att ni får ert efterlängtade barn snart. Massor med styrkekramar till er.
SvaraRaderaOh vad jag tänker på dig :( ta hand om dig Emma! Massa kramar
SvaraRadera