Dag två

Vi har suttit här nu vid frukostbordet och bara pratat, ältat, pratat och gråtit idag. Jag sitter fortfarande kvar, Henrik yrar omkring och kommer förbi mig då och då för att pussa mig i pannan och säga att han älskar mig. 

Vi har kommit fram till vissa grejer i alla fall och det är att de inte finns något som heter rättvisa (!). Det är något vi människor har hittat på och som vi själva får tillämpa. Jag tror inte längre på en världslig rättvisa. Inte för att vi på något sätt satt på oss de tjockaste offerkoftorna eller så utan att vi faktiskt ser de på det sättet. Och det känns bra, att inte sitta och vänta på någon kosmisk upprättelse, utan att förstå att dåliga saker händer bra människor likasom bra saker händer dåliga människor hela tiden och att det inte ligger någon mening i det alls. Det mesta är slumpartat och antingen har man tur eller så har man otur. 

Jag måste få tänka och tycka så här nu.. för jag ser ingen mening med något som har hänt och det spelar ingen roll hur jag än vrider och vänder på det så slutar det bara i att jag då måste ha gjort en jävla massa elaka saker i detta liv eller i mitt förra för att på något vis få mening med det som händer. 
och jag vet att jag är en bra människa, det behöver ingen säga något om. Jag är inte bättre eller sämre än  någon annan. Jag är en helt vanlig människa som nu råkar ha en jäääävla massa otur ibland och jag vill inte se eller höra att det ska ha någon slags mening, för det har det inte. Detta drabbar var tredje par sa dom igår.... var tredje par. Den bittra versionen i mig tänkte direkt "ja men det kunde man ju ge sig faaan på att VI (som jag är en del av) blev det tredje paret. No suprise there liksom. 

Men, säger jag, men. Jag har tampats med sådant som känns som att det kväver mig innifrån förut och jag vet att det mesta går över. Tiden gör att allt känns lite lättare, tiden är min vän, men tiden hade kunnat få gå lite fortare. 

Det känns som att jag är längre i sorgprocessen mentalt än vad själen är och jag vill bara hoppa fram tills allt känns som vanligt igen. Just nu är det så onödigt tungt bara. 
Jag går omkring och känner mig obekväm i det hem som jag kommit att trivas i såå mycket de senaste veckorna. Det hem som nu fyllts med så många minnen på så kort tid med hjälp av goda vänner och familj. Nu är det bara en påminnelse av just hur bra allting kändes för bara ett par dagar sedan. 
Jag vill inte heller vara själv och tvingar Henrik att sitta bredvid hela tiden. Jag tror att jag flyr från hur jag egentligen skulle må om jag blev själv. 

Så här har jag mått förut, fast i lightversion, jag känner igen känslorna. Det är samma känslor som med allt annat då något får ett abrupt slut, när en lycklig tid avtar, när en människa lämnar dig eller går bort. Det är samma sak och jag har gjort det förr.. fast då i Sandviken och då med mina vänner som var och en utav dem erbjöd mig sina gästsängar och soffor. Det tar tid, det gör ont, det går över och man tar nya tag. Alltid. Det finns inga andra val... 



Björnen säger allt :)