Det är ingen som inte vet vad jag menar när jag skriver att en doft, en låt, en bild, en smak eller vad som helst kan ge en rush av känslor i kroppen. Känslor som man kände för så längesedan, känslor av minnen. Nostalgiska känslor. Man står där någonstans mellan då och nu. Som att det förflutna Jaget möter sitt nuvarande Jag och det är en viss skillnad lär jag säga. Men i mitt fall inte till det positiva. Jag beundrar mig själv hur jag var förr.
Enveten, självsäker, målmedveten, hungrig på livet och orädd.
Sen växte jag upp.
Idag var det ett äldre par som gick utanför mitt köksfönster som jag har på vid gavel och som jag sitter vid med en kopp kaffe. Fåglarna kvittrar, solen värmer mitt ansikte och det doftar vår i luften. De äldre paret påminde mig om min mormor och morfar och den torra asfalten tillsammans med den varma vårluften fick mig att bli 10 år igen och jag var tillbaka i Söderhamn men min släkt.
Min fristad, där man kunde vara barn och där jag inte hade ett bekymmer i världen. Där jag var någon jag inte var hemma. Där jag levde, där jag kände, där jag var innerligt lycklig.
Den typen av genuina och djupa känslor är svårt att komma över i vuxet tillstånd har jag märkt.
Så när jag känner dem igen påminns jag av en tid som var så oerhört eländig men som ändå var den bästa tiden i mitt liv.
Jag blir 28 år nästa månad och det har förekommit en hel del rannsakande. Vem är jag, vad gör jag, vad vill jag, vart är jag/vi på väg. Frågor som någon gång måste upp och utvärderas så att jag vet att jag levt mitt liv precis som jag själv valt.
Min största rädsla är att vakna någon gång senare i livet och känna att jag kastat bort gyllene år på att bara flyta med. Jag är ingen flytare, inte egentligen men jädrar vad lätt det är att bli bekväm i vardagen.
Det är dags för en förändring nu och det kanske är dags att påminna mig själv om vem jag egentligen är.
Mina lättsmälta måndagstankar ;)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar