Det är ju tur att man inte försöker längre

Godmorgon :)

Ja, här sitter jag och ser morgon fresch ut och jag fick för bara ett par minutrar sedan min mens också. Det slår mig då hur oberörd jag blir av något som förr var så förödande just i den stunden. 

Tack och lov säger jag bara, tack och lov att vi inte försöker längre.

Ni vet ju att jag skrev att jag ringde i augusti och bokade tid på kvinnokliniken för att få hjälp med att bli gravid igen. De sa två månaders väntetid men ringde inte förrän det hade gått fem månader, bara där liksom. 

Men så var vi i alla fall iväg på det första mötet för jag vill fortfarande behandlas för min Endometrios så jag tar alla tider jag kan få. Vi fick en ny tid när vi gick vilket skulle bli nu på torsdag men igår ringde dom och sa att de var tvungen att boka om och vår nya tid blev den 21 mars... mars (!)

Ja det är tur att man inte har bråttom för ett barns skull.. endometrios smärtan har jag levt med länge nu så den kan jag väl leva med ett tag till, men jag är tacksam att vi lagt idéerna om att bilda familj om hyllan ett tag nu för annars hade jag nog hunnit bli knäpp både en och sjuttioelva gånger.  

Apropå ingenting, jag är fortfarande helt skakad över min dröm jag hade inatt. 

Jag tittar mot himlen och se att ett plan är på väg att landa för det flyger lågt, men inge konstigt lågt så att man reagerade. I nästa sekund hörs en stor smäll och jag vänder mig och och ser plandelar flyga överallt, vatten ett par meter upp i luften som färgas orange och grå. Alla dog utom en tjej och det var en gammal klasskamrat till mig som jag inte träffat sen 2008.

I andra frekvensen fick jag se hur det såg ut från insidan av planet innan det störtade och då var även jag med. Jag stod upp i planet med min vän och höll i mig i någon stång av något slag. Ingen annan än jag visste vad som skulle hända. Jag känner hur planet börjar sjunka och tittar ut genom fönstret. Vi flyger över vatten. "Okej, då kör vi.. håll i er" skriker jag till folk som vanvettigt försöker få på sig bältet. 

Planet krashar och vatten strömmar in, jag tar alla jag kan få tag på och simmar in med dem till land. Mina bröder fanns med i drömmen nu helt plötsligt så dem räddade jag först. Jag simmade tillbaka till vraket, då ser jag min mormor helt livlös. Får in henne till land och börjar göra hjärt och lungräddning, förgäves, hon hade dött...

Den här omgången hade fler överlevt och jag gick omkring i ett stort tält bland andra överlevande, sängar och sjukvårdare med en känsla av sorg och upprymdhet.

Jag riktigt kände hur adrenalinet pumpade när jag vaknade. 

Hujeda med vilken hemsk dröm... jag som hatar flygplan!