En vanlig dag

 

Idag har varit en klassisk den som alltid är den dag.

 

Dagen börjar som så här, jag kliver upp jätte tidigt för att jag inte vet om jag måste åka till Linköping och jobba lite innan jag åker eller om jag kan åka direkt från Motala.

 Hur som helst så lär jag vara ute i god tid då jag måste vara i Gävle senast 16.00.

Jag hittar ett tåg från Motala som skulle gå 10.28 och vara framme 15.45. Perfekt tänker jag och bokar den, sringer ner för at hämta plånboken då jag upptäcker att den är borta.

Det är ju då cirkisen börjar.

 

Jag började riva upp och ner på hela huset, grävde i fickor på jackor jag inte haft på mig sedan förra vintern, kollade i frysen, kylskåpet, tvättmaskinen, ugnen, under soffan, i soffan, under sängen, i sängen.

Ja ni fattar.

Ringde Henrik i ren panik och frågade om han hade sett den. Det hade han inte. Jag blir förbannad.. på honom. Arma själ.

Jag ringde bussbolaget som det tutade upptaget hos i 20 minuter, får tag på dem tillslut men de hade inte fått in något och jag skulle återkomma på eftermiddagen igen, säger hon.

FAAAN!

Ringde Henrik igen mer förbannad än innan. Han säger att han kan boka biljett åt mig men då tar jag mig inte till stationen säger jag. Han menade att han kunde fixa det genom hans pappa som är hemma från jobbet idag. Så jag började packa, dock vid det laget var jag så desorienterad att jag inte visste vad fan jag packade ner. Utan slängde i det som låg i min väg. I princip. Tror jag fick med mig kallsonger nu när jag tänker efter.

 

Henrik ringde tillbaka, han hade köpt biljett men fortsatte med att berätta att det inte var riktigt så lätt med skjutsen som han hade trott. Men det är ordnat nu, säger han, pappa kommer med taxi!

Men neeeeej, Henrik, va faaan! Nä, jag vill inte åka nu. Åh så pinsamt och omtändigt.

Hans pappa kom i en taxi och hämtade upp mig som inte hittade nycklarna utan fick stå och packa upp bh.ar och andra deikatesser framför honom för att få fram dem från väskbotten.

De släppte av mig vid stationen och han fortsatte med taxin hem tillbaka till sig själv igen. P.I.N.S.A.M.T!

Lite rodd och strul med överföringar av pengar, trasiga datorer och inga pengar på mobilen senare sitter jag nu på tåget på väg till Gävle trots allt.

 

Den första timmen av resan pratade jag med en väldigt social karl som bjöd till konversation inom de första 3 minutrarna och som pratade om precis allt och ingenting!

Han var trevlig, ärlig och väldigt full av liv måste jag säga. Han hade ett fast handslag, en väldigt busig blick och hans namn var Jörgen och var född i Juli 1966.

Han funderade på att skriva bok om allt han sett och gjort under sina år berättade han. Jag satt mest tyst och var fashinerad av hela situationen.

Mitt i allt gav han mig en komplimang om mina ögonbryn och fortsatte sedan med sina funderingar om livet. Avlsutet blev dock en liten tvist som jag inte hade räknat med.

Han skulle av i Hallsberg och började packa ihop sig när han sa att han ville avsluta med att säga något till mig. Han satt tyst ett tag och tänkte först och sen sa han:

"Apropå dina ögonbryn så hoppas jag att du sköter det lika snyggt "där nere" som där uppe.

Jahapp... hmm.

Vad svarar man på det då?!

 

Hade det varit någon annan tjej en den som alltid är den så kanske han hade åkt på en dagsedel han sent skulle drömma. Men..

Jag, ja skrattar och lägger till det i mina memoarer :)