Kanske svårt att se det här på bilderna hur denna picnick slutade, men det ska jag berätta för er.
Först måste jag berätta att jag det senaste året har blivit helt obefogat rädd för i princip allt! Och då menar jag allt, jag målar fan på väggen direkt om det behövs.
Jag är rädd för andra människor för att jag tror att någon någon gång kommer göra illa mig. Jag är så otroligt rädd varje dag att jag ska få något samtal om en familjemedlem som farit illa. Jag tänker jämt när jag säger hej då till Henrik att det kanske är sista gången vi ses. Det låter ju hemskt morbid men det är sant, tyvärr...
Såå, denna fina soliga och kalla juni dag packade vi picnick korgen och skulle bege oss till ett naturreservat som inte ligger långt härifrån. Vi gick över en helt otrolig bro, som något hämtat från Mississippi.
Jag kom och tänka på filmen Stand by me när vi gick över. Inte för att jag minns om det fann någon bro där, men hela bilden påminde om den tyckte jag.
In i snårig skog, jag som egentligen haaatar skogen. Varför? Jo för att jag är rädd för björn!
Henrik har lovat mig att ingen björn finns så här långt söderut så jag gick med på att gå igenom skogen för den här gången. Tills.... ja tills jag ser en kille gå längst där borta på stigen mot oss.
Jag får hjärtklappning direkt.
Jag får en ond känsla över hela situationen, det stämde inte riktigt.
Han gick själv, hade ingen packning, vägen leder bara till naturreservatet och mina fördomar sa att han inte var där för att njuta av den vackra naturen.
Han stannade när han fick syn på oss.. Mitt hjärta med.
Han böjde sig ner och började gräva i gräset bredvid och då bar jag helt övertygad om att sista stunden var kommen.
Jag tänkte följande, nu har han slagit ihjäl någon stackare längre fram och gömde mordvapnet när han fick syn på oss.
Hela jag är totalt stel av skräck, ren och skär skräck.
Jag hör något bakom mig och ser ett par komma promenerande, jag tittar på honom igen och då är han nästan vid oss... jag håller ögonen på honom medan han går förbi. Han tittar in i mina ögon, ler och säger hej.
Fast, ja.. vad ska jag säga.
Det var något så otäckt över honom att det rös längs hela ryggraden när han sa hej. det var ett sådant där psykopat hej.
Nu vet jag att många utav er kommer tycka att det är JAG som är psykopaten här hahaa och det är OK.
Det är inte ok att vara så här rädd och skeptisk mot precis allt. Men jag tror att jag har klivit över tröskeln från att vara ung och odödlig till vuxen och medveten om faror och sin egna dödlighet.
Eller något...
Viket hemskt inlägg egentligen, kanske borde sätta 15 års gräns på min blogg?! :P
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar