Drömmar, planer & varför bloggen är den tråkigaste på marknaden

Rester igår

Så här ser vårat vardagsrums ut i dagsläget. En beigeaktig tapet med en medaljongfondvägg i samma kulör. 

Jag har påbörjat spacklingen, det måste målas om. I 1,5 år har vi bott så här nu och jag måste säga att nog är nog. 

Nu ska det få bli vitt. 

Eftersom det bara finns två fönster mot ett vädersträck (söder tror jag) och för att få in så mycket ljus som det bara är möjligt är tanken att jag ska måla med Nordsjö light and space. Ni vet den där färgen som ska reflektera över 30% mer ljus än vanlig färg. Jag tror att det kan bli bra. jag hoppas att det blir bra. det blir nog bra.

Sen har jag märkt och ni som läser, för det är fortfarande folk som läser min blogg trots att komentarsfälten är tomma ;) märker att jag är noll inspirerad för tillfället. Jag känner att jag skriver utan känsla, jag knäpper bilder och lägger upp dem utan känsla. Inget har jag att förmedla för tillfället eller så förmedlar jag det jag känner och det är väl inte det absolut mest positiva heller. 

Jag har i några dagar funderat på att ta bort bloggen, sluta helt och hållet. Jag frågade mig själv om jag skulle sakna den och ja, jag skulle nog det. Just på grund utav att jag tycker att det är så roligt att få skriva av mig när jag är full av inspiration, ta bilder och vara kreativ, bygga och greja och få visa. Men allt detta är på paus. Jag har satt mitt liv på paus. Vandrar här hemma som i ett vakuum eller i ett Limbo. Jag är varken här eller där. Jag har kopplat ur för att inte känna att det faktiskt är jobbigt som fan just nu. 

Jag håller andan och mig själv flytande i hopp om att det släpper när som helst. Snart får jag mitt liv tillbaka och med det energin att lägga på mig själv igen... på oss. 

Sen är det ju fan att man ska behöva definiera sig själv med sin blogg också. Hur blev det så och när blev det så. När blev det så hemskt att jag lät bloggen mäta hur bra eller dåligt mitt liv är? Sjukt, men så är det. 

Det är ju mitt liv jag skriver om mer eller mindre och inget har jag att berätta. 

Eller .. jo, det har jag men så av någon mystisk händelse har jag gått och blivit restrektiv för att berätta om det med. Vädra min smutsiga buk offentligt. Något som jag inte hade något problem med att göra förr. 

Kanske är jag så förbannat less på misären. Kanske är jag less på att jag i flera år jobbat för att ta mig bort från det jag kom ifrån, jobbat mig upp för att bli något annat än vad jag lätt annars kunde bli. Inte förlitat mig på hjälp från andra instanser utan gett mig fan på att fixa det själv. Kanske är jag då less på att det.. DET fortfarande hittar tillbaka in i mitt liv, nästlar sig in och slår rot.

Jag är trött på elende, jag är trött på misär, jag är trött på skit och lort. Jag är trött på att fixa andras liv pararellt som jag försöker leva mitt egna.

Jag är ingen martyr, jag gör det ju och jag erbjuder mig och jag fixar, absolut. Men ändå, när ska det ta slut? När kan jag slappna av och leva mitt, andas ut och veta att de jag bryr mig om mest har det bra?

Men ja, envis som det arsel jag är förmodar jag att jag tar mig ur denna svacka med. Jag har ju mål och drömmar så än är det inte kört. Så länge man har det så finns det hopp.

Men just nu. Just i detta nu tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt faktiskt. Och jag antar att min blogg för den saken skull också är jävligt tråkig. 

Ha en fortsatt fin lördag

Kram