Som en fortsättning på mitt utbrott i ett inlägg längre ner så vill jag bara berätta att jag har lugnat mig, sett allt i ett nytt ljus, fått perspektiv och ännu en gång kommit fram till att jag mår bra, jag är hel och jag är så oerhört tacksam för mitt liv och hur det ser ut idag och inte för hur det ska se ut sen.
Man glömmer bort det man har när sorgen knackar på, man uppslukas av den och börjar tänka irrationellt. Men när den gjort sitt och lämnat mig för att låta mig slicka mina sår så kommer jag ändå fram till detta faktum, varje gång. Jag är okej, jag överlevde, jag mår bra och mitt liv är precis som det ska vara, just nu.
Jag ser framemot dagarna som kommer med ett pirr i magen, jag ser framemot en ljus framtid med Henrik oavsett om det kommer barn eller ej, oavsett hur många IVF.försök vi får ta oss igenom. Det är inte vi, vi är inte våra barn och definitivt inte dem som ännu inte finns. Det är inte vad som ska få definiera oss. Det får ta en bit, en liten del, kanske ett kapitel, men det får inte ta oss. Vi är vi och vi är så bra som vi kan bli :)
Jag älskar min Henrik och jag är nog rätt så förtjust i mitt liv också :)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar