Livet ocensurerat 4

Bara av att ha tagit ett beslut, att ha släppt på en tid- och mentalt krävande del av mitt liv kan jag alltså fokusera på annat. Är det tänkt.

Jag längtar tills normaliteten kommer och stabiliserar upp det rådande kaoset. Det känns som att det har exploderat och allt är fortfarande uppe och yr i luften och man vet liksom inte vart det kommer hamna när det kommer ner igen.

Jag vill landa i livet igen med Henrik och jag vill landa i mig själv. Jag vill bli lycklig och jag vill kunna bli glad av de små sakerna. Jag vill börja aktivera mig igen och jag vill känna att det är skönt att vara hemma. Jag vill ha tillbaka mina vänner och jag vill flytta hem. Vilket vi sagt att vi ska, och vi tror att det nog kommer bli mer snart än vad vi hade räknat med från början. Jag har förklarat hur viktigt det är för mig att ha mina vänner runtomkring mig, vilken helande effekt en träff med en god vän och några koppar kaffe kan ha. Hur en tripp till Valbo med en annan kan ge mig ny energi och hur en tjejmiddag kan förlänga mitt liv.

Ja, mycket är det som händer. Men jag gör mitt bästa för att hålla mig psykiskt frisk även om det ibland känns som om att det är på väg att barka utför. Men, jag håller mig lugn. Cool lugn på utsidan åker jag  till jobbet, lägger på lite extra mycket smink, ler och tar mig framåt ännu en dag.

Jag vill bli lycklig igen, det är vad jag vill, och inget hus, barn eller bil i världen kommer göra mig lycklig det vet jag. Lycklig lär jag bli utan först och det har jag varit, jag lär bara hitta tillbaka dit.

IVF och allt som rör det kommer inte att få bli kärnan kring det vårt liv centrerar, nej. Det ska få vara en del, ett fragment utav oss och vår dag. Men det ska få den tid och det engagemang det behöver, men det ska absolut inte få ta över mig, Henrik, oss eller vår kärlek tillvarandra.

Men, allra först, måste jag ta itu med min bror så att jag kan få en ärlig chans till allt det jag precis skrivit. Jag behöver känna mig trygg och inte rädd hela tiden, sova ordentligt och inte känna mig som ett melankoliskt psykfall all day long. Japp, rädda min bror och sen mig själv.

Det borde väl inte vara så svårt … hehe