Jag läste nyss ett inlägg i en tjejs blogg som jag följer dagligen. Jag gick tillbaka och läste hennes tidigare inlägg och blev helt chockerad av hennes syn på människor och arbete. Det handlade övergripande om att om man INTE hade en strävan för att utvecklas och vara driven på sin arbetsplats så var man kort och gott en idiot med noll mål. Den typen utav syn på människor och total avsaknad av förståelse för att vi alla är olika, vill olika, kommer ifrån olika förhållanden gör.mig.tokig.
En utav dem som hyllade detta inlägg och instämde med allt hon skrev sa även "Jag ser dagligdags människor som endast har som mål att lösa ut dagen. Ingen strävan efter någonting mer än att lyfta lön. Vad hemskt tänker jag, att gå till jobbet med de premisserna var dag". Så här tänker jag. Om man har ett jobb där man faktiskt måste besitta lite mer än att vara flink i fingrarna och snabb i fötterna förstår jag att man måste brinna för sitt arbete. Jag tänker mig vården som ett exempel. Där skulle jag vilja se mer folk som inte bara är där för lönens skull, så klart.
Jag har andra områden i mitt liv där jag har mål uppsatta och som jag vill utveckla och komma längre med. Mitt jobb är... ja just nu är det ett ställe dit jag går, gör det jag ska och sen går hem. Jag brinner inte för det jag gör. Jag vet precis vad jag brinner för och mitt nuvarande jobb är inte något sådant. Men så ser livet ut just nu, jag kan inte välja, just nu. Jag kan inte skola om, just nu.Utan just nu är jag bara glad för att jag har ett jobb så att jag kan försörja det jag verkligen brinner för, utanför mitt arbete
Sen håller jag med i det hon skriver om att man är på jobbet en sådan stor tid av sitt liv. Det är synd och skam om man inte brann för det man gör, eller såg någon glädje i att gå dit. Men som jag ser det är inte allt svart eller vitt, alla är inte stöpta i samma form och ibland måste man faktiskt bara ha ett jobb för att ha ett jobb. Speciellt idag. Det är sjääälvklart att jag tycker att i dem bästa utav världar skulle alla jobba med precis det dom vill jobba med, men på många håll i vårt land, eller runt omkring i världen måste helt enkelt försörjningen få komma före personlig utveckling på arbetsplatsen.
Jag tycker att det är fruktansvärt att det faktum att man lägger sin energi någon annanstans än på arbetsplatsen "för att bli någon" skulle vara detsamma som att vara lat, curlad eller dum i huvudet .
Den typen utav trångsynthet gör mig sorgsen och jag hoppas innerligen att det finns lika många som tycker som mig som det finns folk som håller med henne. Där man accepterar att inte alla människor i livet är karriärsinriktade men för den delen inte heller lever ett liv utan mål.
Detta bekräftade bara det jag har trott hela tiden, och det är att nu för tiden är det fult att nöja sig.
Ett tips till er som läser, något som jag fick lära mig utav Kay Pollac - All bär vi på en osynlig ryggsäck. Ha det i åtanke innan ni dömer någon.
Det var allt från kvällens moralkaka, nu över till sporten ;)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar