Ja då var den dagen här och snart över. Jag känner mig lugn.. kan vara all smärtlindring och narkos också som sitter kvar i systemet men jag känner ett inre lugn av att veta att min "graviditet" nu är avslutad. Jag går inte längre omkring som en gravid kvinna med allt vad det innebär för ingen nytta utan ju är jag JAG ingen. kroppsligt i alla fall.
Jag har ju förstått att världen inte längre cirkulerar runt mig ;) utan att detta drabbar par eller kvinnor hela tiden och kanske är det första gången, kanske är det också första graviditeten och de har ingen aning om vad som väntar. Kanske sitter de och googlar (precis som mig) efter beskedet och kanske hamnar dom här, hos mig.
Då vill jag berätta rent praktiskt vad som händer, eller vad som rent praktiskt hände mig/oss.
Fredagen- En undersökning gjordes (efter en känsla jag haft) jag har inte blött och jag har inte heller haft ont på något konstigt vis. Men det är minst lika vanligt om inte vanligare att ha ont och få en blödning. Jag vill här också påpeka att man kan blöda utan att det behöver vara fel, man ska hålla utkik efter smärtorna i magen i samband med blödning. Men jag hade sökt hjälp ändå jag.
Hur som helst, undersökningen gick jääätte fort, lite för fort! Så om du ännu inte har undersökts utan bara googlar för att du misstänker. Även om du inte riktigt kan ta in vad som sägs, fråga, be dom visa på skärmen vad dem hittat. Det kommer senare att bli ditt mentala "avslut" så att säga. Precis som när dem visar kvinnor som fått missfall i veckorna 20+ deras barn, för att dem vet att det hör till att hjärnan också måste fatta att det är över.
Be dom sätta namn på vad det är som hänt så att du har något att älta om och läsa om vid ett senare tillfälle.
Du kommer säkert få tre alternativ efter en din undersökning, tre alternativ om hur du vill gå vidare.
1- Om du vill att kroppen sköter det själv. Detta kan ta upp till flera veckor innan kroppen inser att något har skett.
2- Du kan få tabletter, en så kallad medicinsk abort, detta är som ett framkallat missfall och det gör att du blöder ut allt och det kan ta allt från några timmar till några dagar. Detta alternativ kan ändå sluta i en skrapning, men bara utifall allt inte kommer ut.
3- Du gör en skrapning.
Jag valde de senare alternativet, just bara för att jag ville att det skulle vara över så fort som möjligt och så smärtfritt som möjligt. Jag värkte så mycket inombords under tiden de frågade mig hur jag ville avsluta graviditeten och jag visste att jag inte skulle klara av den fysiska smärtan också.
Innan du får åka hem kommer de säkert också att ta lite blodprov på dig och kolla ditt blodtryck. Beroende på vad du väljer att göra senare får du fylla i en massa papper. Sånt tar man sig bara igenom, såå bittert tar man sig igenom det.
Dagarna mellan beslut och det fysiska "avslutet" hur det än ser ut är det viktigt, viktigt, viktigt att du är ärlig mot dig själv om hur du mår. Och att du förstår att du är INTE löjlig som sörjer ett missfall hur sen eller tidigt det än var. Det är ju så mycket mer än bara din graviditet du ska komma över, du ska komma över era planer, era bilder av ert barn och återgå till hur det såg ut innan. Det är en omställning som kräver mycket av dig.
Jag är en dryg människa, jag gör allt fort, Jag sörjer fort, pratar om det fort och vill få det över fort. Det kan ju bära eller brista det med men det lär ju visa sig.
Idag var skrapningsdagen här och du får börja dagen med att inte äta efter klockan 08.00 och samma klockslag ska du ta 3 tabletter och 2 panodil 500 mg. De 3 tabletterna är till för att mjuka upp och öppna din livmodertapp. Det är därigenom de går in senare, ett ingrepp på ca 5 minuter, och faktiskt suger ut (inte skrapar längre) det som ska ut.
En liten varning: för mig gjorde det såå fruktansvärt ont av de där tabletterna, men det kan ju var högst individuellt det med. Jag stod på alla 4 i duschen och spydde av smärtan. Det kändes ungefär som om att jag vill trycka på, alltså krysta.
Nu har ju jag Endometrios smärtor också så det kan ju ha bidragit till att det gjorde så JÄVLA ont!
Du ska duscha på morgonen, men allt detta kommer stå i papper som du får med dig hem, tillsammans med en broschyr... "Missfall". Den plockar man motvilligt med sig hem.
Du pratar lite snabbt med den läkare som gör ingreppet, vet inte om det ser olika ut på olika sjukhus, men det kan jag inte tro.
Du byter om till vacker sjukhusskrud och sen för dem dig till operationssalen där dom pluggar i dig med massor utav olika slangar, kanske 5-6 kvinnor och män som alla gör något med dig, en kanske till och med bara står där för att hålla din hand. Det ser faktiskt rätt skrämmande ut men jag antar att man är i rätt goda händer.
Man får smärtlindring först, sen fick jag för att jag bad om det en coctail av något som inte ska göra mig illamående när jag vaknar. Det är inte så jätte bekvämt med smärtlindringen, det känns oerhört märkligt och ganska obehagligt. Sen är det dags för det sista, narkosen. Den vägrar ju jag som en katt vägrar bada. Jag andas hysteriskt och kämpar in i det sista för att hålla mig vaken, usch jag tycker att det är sååå otäckt!
Uppvaket; känns som en vecka senare men jag antar att du är där 10 minuter senare men du sover säkert och olika människor kommer och tittar till dig, kollar blodtryck och hör om du har ont.
Du får fika, kaffe och smörgås, och när du känner dig tillräckligt pigg får du åka hem. Men först ska du kissa. De vill försäkra sig om att din blåsa vaknat till liv efter narkosen och att du kan kissa.
Låter konstigt kanske, men sist jag opererades tyckte jag att det var skit löjligt att jag skulle behöva bevisa att jag kunde kissa så jag spatserade lite kaxigt fram till toan och skulle kissa.. DET GICK INTE. Vad konstigt det kändes, det var som att vara förlamad snipan ner liksom. Tillslut fick de sätta kateter i mig, alltså förra op.n. Kateter alltså...
Nu sitter jag här i alla fall, snart 10 timmar sedan operationen och rent fysiskt så har jag inte ont. Jag blöder och får ha bindor så länge som jag jag gör det. Jag får inte bada, ha sex eller använda tampong på grund utav infektionsrisken. Men allt sådant står också med på papperna du får hem.
Som jag skrev innan så mår jag bra rätt själsligt också, det hjälper tro det eller ej att skriva om det och kanske, kanske hjälpa någon annan som befinner sig där vi är just nu...
Jag har ju förstått att världen inte längre cirkulerar runt mig ;) utan att detta drabbar par eller kvinnor hela tiden och kanske är det första gången, kanske är det också första graviditeten och de har ingen aning om vad som väntar. Kanske sitter de och googlar (precis som mig) efter beskedet och kanske hamnar dom här, hos mig.
Då vill jag berätta rent praktiskt vad som händer, eller vad som rent praktiskt hände mig/oss.
Fredagen- En undersökning gjordes (efter en känsla jag haft) jag har inte blött och jag har inte heller haft ont på något konstigt vis. Men det är minst lika vanligt om inte vanligare att ha ont och få en blödning. Jag vill här också påpeka att man kan blöda utan att det behöver vara fel, man ska hålla utkik efter smärtorna i magen i samband med blödning. Men jag hade sökt hjälp ändå jag.
Hur som helst, undersökningen gick jääätte fort, lite för fort! Så om du ännu inte har undersökts utan bara googlar för att du misstänker. Även om du inte riktigt kan ta in vad som sägs, fråga, be dom visa på skärmen vad dem hittat. Det kommer senare att bli ditt mentala "avslut" så att säga. Precis som när dem visar kvinnor som fått missfall i veckorna 20+ deras barn, för att dem vet att det hör till att hjärnan också måste fatta att det är över.
Be dom sätta namn på vad det är som hänt så att du har något att älta om och läsa om vid ett senare tillfälle.
Du kommer säkert få tre alternativ efter en din undersökning, tre alternativ om hur du vill gå vidare.
1- Om du vill att kroppen sköter det själv. Detta kan ta upp till flera veckor innan kroppen inser att något har skett.
2- Du kan få tabletter, en så kallad medicinsk abort, detta är som ett framkallat missfall och det gör att du blöder ut allt och det kan ta allt från några timmar till några dagar. Detta alternativ kan ändå sluta i en skrapning, men bara utifall allt inte kommer ut.
3- Du gör en skrapning.
Jag valde de senare alternativet, just bara för att jag ville att det skulle vara över så fort som möjligt och så smärtfritt som möjligt. Jag värkte så mycket inombords under tiden de frågade mig hur jag ville avsluta graviditeten och jag visste att jag inte skulle klara av den fysiska smärtan också.
Innan du får åka hem kommer de säkert också att ta lite blodprov på dig och kolla ditt blodtryck. Beroende på vad du väljer att göra senare får du fylla i en massa papper. Sånt tar man sig bara igenom, såå bittert tar man sig igenom det.
Dagarna mellan beslut och det fysiska "avslutet" hur det än ser ut är det viktigt, viktigt, viktigt att du är ärlig mot dig själv om hur du mår. Och att du förstår att du är INTE löjlig som sörjer ett missfall hur sen eller tidigt det än var. Det är ju så mycket mer än bara din graviditet du ska komma över, du ska komma över era planer, era bilder av ert barn och återgå till hur det såg ut innan. Det är en omställning som kräver mycket av dig.
Jag är en dryg människa, jag gör allt fort, Jag sörjer fort, pratar om det fort och vill få det över fort. Det kan ju bära eller brista det med men det lär ju visa sig.
Idag var skrapningsdagen här och du får börja dagen med att inte äta efter klockan 08.00 och samma klockslag ska du ta 3 tabletter och 2 panodil 500 mg. De 3 tabletterna är till för att mjuka upp och öppna din livmodertapp. Det är därigenom de går in senare, ett ingrepp på ca 5 minuter, och faktiskt suger ut (inte skrapar längre) det som ska ut.
En liten varning: för mig gjorde det såå fruktansvärt ont av de där tabletterna, men det kan ju var högst individuellt det med. Jag stod på alla 4 i duschen och spydde av smärtan. Det kändes ungefär som om att jag vill trycka på, alltså krysta.
Nu har ju jag Endometrios smärtor också så det kan ju ha bidragit till att det gjorde så JÄVLA ont!
Du ska duscha på morgonen, men allt detta kommer stå i papper som du får med dig hem, tillsammans med en broschyr... "Missfall". Den plockar man motvilligt med sig hem.
Du pratar lite snabbt med den läkare som gör ingreppet, vet inte om det ser olika ut på olika sjukhus, men det kan jag inte tro.
Du byter om till vacker sjukhusskrud och sen för dem dig till operationssalen där dom pluggar i dig med massor utav olika slangar, kanske 5-6 kvinnor och män som alla gör något med dig, en kanske till och med bara står där för att hålla din hand. Det ser faktiskt rätt skrämmande ut men jag antar att man är i rätt goda händer.
Man får smärtlindring först, sen fick jag för att jag bad om det en coctail av något som inte ska göra mig illamående när jag vaknar. Det är inte så jätte bekvämt med smärtlindringen, det känns oerhört märkligt och ganska obehagligt. Sen är det dags för det sista, narkosen. Den vägrar ju jag som en katt vägrar bada. Jag andas hysteriskt och kämpar in i det sista för att hålla mig vaken, usch jag tycker att det är sååå otäckt!
Uppvaket; känns som en vecka senare men jag antar att du är där 10 minuter senare men du sover säkert och olika människor kommer och tittar till dig, kollar blodtryck och hör om du har ont.
Du får fika, kaffe och smörgås, och när du känner dig tillräckligt pigg får du åka hem. Men först ska du kissa. De vill försäkra sig om att din blåsa vaknat till liv efter narkosen och att du kan kissa.
Låter konstigt kanske, men sist jag opererades tyckte jag att det var skit löjligt att jag skulle behöva bevisa att jag kunde kissa så jag spatserade lite kaxigt fram till toan och skulle kissa.. DET GICK INTE. Vad konstigt det kändes, det var som att vara förlamad snipan ner liksom. Tillslut fick de sätta kateter i mig, alltså förra op.n. Kateter alltså...
Nu sitter jag här i alla fall, snart 10 timmar sedan operationen och rent fysiskt så har jag inte ont. Jag blöder och får ha bindor så länge som jag jag gör det. Jag får inte bada, ha sex eller använda tampong på grund utav infektionsrisken. Men allt sådant står också med på papperna du får hem.
Som jag skrev innan så mår jag bra rätt själsligt också, det hjälper tro det eller ej att skriva om det och kanske, kanske hjälpa någon annan som befinner sig där vi är just nu...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar