Det är svårt att få fram i en text speciellt till en blogg där man vet medan man skriver att fler människor kommer läsa. Det blir att man censurerar och korrigerar sig självt i huvudet innan du fått ner din mening.
Men jag ska ge det ett riktigt helhjärtat försök och vara så ärlig som jag bara kan.
Nu är vi med barn, och inte alls långt gången. Riskabelt att ha berättat tänker säkert många. Ja, jo, det må så vara. Men eftersom denna graviditet inte "bara hände" utan min barnlöshet (redan innan Henrik) har påverkat fler än bara mig och många utav mina vänner har varit med från resans start. Jag har alltid varit ärlig med just hur det står till. Så denna graviditet påverkar och glädjer fler än mig. Och om det nu inte skulle gå hela vägen, något händer och vi förlorar fostret så vet jag också att jag kan stötta mig emot mina vänner och att dom vet precis utan ord vad som behövs göra.
Nu till varför jag valde att lägga upp det på bloggen. Jag kan inte för min värld acceptera att jag är gravid och att allt (till synes) går bra. Jag är fast besluten att det helt enkelt kommer gå åt helvete! Brutalt, jag vet. Det har inget med att jag känner mig fysiskt på något vis utan det har med den enkla anledningen att Jag heter Emma Sundgren och sånt här händer inte mig. Jag tänker att om jag säger det tillräckligt många gånger kanske det kommer det bli mer verkligt och när folk gratulera så kommer jag nog börja känna mig Gravid...
Det har väl antagligen med att göra att nu äntligen slipper jag allt det andra en stund. Jag slippper Endometrios smärtorna, jag slipper känna mig som om jag alltid står utanför ett hemligt sällskap dit jag inte platsar för att jag inte är kvinnlig nog, jag slipper "varannan dag sexa vare sig vi vill det eller inte", jag slipper vara skengravid exakt varenda månad och jag slipper må lika dåligt som om det blev ett missfall av det varje gång mensen visade sig sitt fula tryne.
Allt detta vill jag verkligen slippa ett bra tag nu.. i alla fall tills det är dags för omgång två (syskon). Jag är såå rädd så rädd att något ska hända och skicka tillbaka mig till allt det där igen att det ibland lamslår mig.
Den som lever den får se har jag hört och den 4 juli är det inskrivning sen inte förrän 7 aug är det UL. Det kommer blir ett par låååånga veckor det här!
Jag kan verkligen inte understryka mer hur otroligt skönt och viktigt det är att faktiskt våga söka hjälp. Du slipper känna att ansvaret ligger på er om det blir något eller inte. Ni kommer dit och har ni tur möter ni väldigt sympatiska och empatiska människor som vet precis hur dom ska ta hand om er. Våran läkare sa även "Så, nu tar vi hand om det här åt er så att ni kan åka hem och fokusera på annat ett tag". Ja men varsågod tänkte jag och skyfflade mentalt över allt skit på henne, Ta det! :)
Det är väldigt nervöst där mellan provtagningar och resultat. Mannen har bara ett prov att ta och det är spermaprovet. Henrik sprang omkring och gjorde segergester när hans resultat kom tillbaka och sa att hans prov såg jätte bra ut. Jag antog då att även fast han inte sagt något att han med gått omkring och oroat sig för att det skulle vara något fel på honom.
Då kunde vi släppa att det var han och fokusera helt på mig, göra en djupdykning, bildligt talat. Många blodprov blev det, men de flesta togs vid ett och samma besök iallafall och sen bokades jag för operation. Vi skulle kikaom vi kunde hitta det vi alla misstänkte och efter 2 månaders väntan på tid sövde dom ner mig, stack hål på mig på tre olika ställen och utförde en titthålsoperation. Där konstaterades det att jag hade Endometrios och att dom brände bort en massa färsk Endo mellan urinröret och livmodern och även bakom livmodern.
Men nu är det så här, jag har haft "tur" än så länge, att jag inte har fått Endometrios på livmodern eller äggstockarna. Dock är det om jag har förstått allt rätt vanligare med Endohärdar runt tarmen, på livmoder, äggstockar och i vissa fall även lungorna. Men det är det lååångt ifrån kört för det ifall det skulle visa sig att ni är drabbade på dom områdena.
Det man kanske kan säga är att chansen för att lyckas på naturlig väg, alltså utan provrör eller annat, minskas. Men det finns så mycket nu som läkarna kan göra att det hela känns inget mindre än mirakulöst. Jag vet att det tar bort det "romantiska" i att skaffa barn men det gör även schemalagt sex kan jag berätta!
Så, ta hjälp!!
Sluta bara sluta läs om och lyssna till alla skräckexempel som finns. Men jag råde er också att inte lyssna på alla dessa solskenshistorier som cirkulerar där ute. Ni vet "jag har en kollega som känner någon vars hunds förra ägare försökte bli gravid i typ 100 år men så fort dom släppte tanken/köpte hund/beslöt sig för att adoptera, Dåååå". Det är väl klart att det kan bli så, men det är inget man ska räkna med utan ta till er själva och utgå från era egna förutsättningar. Ni skapar er egna historia och den kommer inte likna någon annans. Alla par är helt unika :)
Vi har haft en sådan otrolig tur och jag känner hur jag verkligen hur dyrbart detta är. Även fast jag är skit-i-byx rädd att det inte ska gå hela vägen....
Jag skriver mer om detta sen, jag måste iväg med bussen snart.
Som sagt tveka inte att fråga något om ni undrar. Ni kan även maila mig på emma.sundgren@live.se
Kram på er!
Men jag ska ge det ett riktigt helhjärtat försök och vara så ärlig som jag bara kan.
Nu är vi med barn, och inte alls långt gången. Riskabelt att ha berättat tänker säkert många. Ja, jo, det må så vara. Men eftersom denna graviditet inte "bara hände" utan min barnlöshet (redan innan Henrik) har påverkat fler än bara mig och många utav mina vänner har varit med från resans start. Jag har alltid varit ärlig med just hur det står till. Så denna graviditet påverkar och glädjer fler än mig. Och om det nu inte skulle gå hela vägen, något händer och vi förlorar fostret så vet jag också att jag kan stötta mig emot mina vänner och att dom vet precis utan ord vad som behövs göra.
Nu till varför jag valde att lägga upp det på bloggen. Jag kan inte för min värld acceptera att jag är gravid och att allt (till synes) går bra. Jag är fast besluten att det helt enkelt kommer gå åt helvete! Brutalt, jag vet. Det har inget med att jag känner mig fysiskt på något vis utan det har med den enkla anledningen att Jag heter Emma Sundgren och sånt här händer inte mig. Jag tänker att om jag säger det tillräckligt många gånger kanske det kommer det bli mer verkligt och när folk gratulera så kommer jag nog börja känna mig Gravid...
Det har väl antagligen med att göra att nu äntligen slipper jag allt det andra en stund. Jag slippper Endometrios smärtorna, jag slipper känna mig som om jag alltid står utanför ett hemligt sällskap dit jag inte platsar för att jag inte är kvinnlig nog, jag slipper "varannan dag sexa vare sig vi vill det eller inte", jag slipper vara skengravid exakt varenda månad och jag slipper må lika dåligt som om det blev ett missfall av det varje gång mensen visade sig sitt fula tryne.
Allt detta vill jag verkligen slippa ett bra tag nu.. i alla fall tills det är dags för omgång två (syskon). Jag är såå rädd så rädd att något ska hända och skicka tillbaka mig till allt det där igen att det ibland lamslår mig.
Den som lever den får se har jag hört och den 4 juli är det inskrivning sen inte förrän 7 aug är det UL. Det kommer blir ett par låååånga veckor det här!
Jag kan verkligen inte understryka mer hur otroligt skönt och viktigt det är att faktiskt våga söka hjälp. Du slipper känna att ansvaret ligger på er om det blir något eller inte. Ni kommer dit och har ni tur möter ni väldigt sympatiska och empatiska människor som vet precis hur dom ska ta hand om er. Våran läkare sa även "Så, nu tar vi hand om det här åt er så att ni kan åka hem och fokusera på annat ett tag". Ja men varsågod tänkte jag och skyfflade mentalt över allt skit på henne, Ta det! :)
Det är väldigt nervöst där mellan provtagningar och resultat. Mannen har bara ett prov att ta och det är spermaprovet. Henrik sprang omkring och gjorde segergester när hans resultat kom tillbaka och sa att hans prov såg jätte bra ut. Jag antog då att även fast han inte sagt något att han med gått omkring och oroat sig för att det skulle vara något fel på honom.
Då kunde vi släppa att det var han och fokusera helt på mig, göra en djupdykning, bildligt talat. Många blodprov blev det, men de flesta togs vid ett och samma besök iallafall och sen bokades jag för operation. Vi skulle kikaom vi kunde hitta det vi alla misstänkte och efter 2 månaders väntan på tid sövde dom ner mig, stack hål på mig på tre olika ställen och utförde en titthålsoperation. Där konstaterades det att jag hade Endometrios och att dom brände bort en massa färsk Endo mellan urinröret och livmodern och även bakom livmodern.
Men nu är det så här, jag har haft "tur" än så länge, att jag inte har fått Endometrios på livmodern eller äggstockarna. Dock är det om jag har förstått allt rätt vanligare med Endohärdar runt tarmen, på livmoder, äggstockar och i vissa fall även lungorna. Men det är det lååångt ifrån kört för det ifall det skulle visa sig att ni är drabbade på dom områdena.
Det man kanske kan säga är att chansen för att lyckas på naturlig väg, alltså utan provrör eller annat, minskas. Men det finns så mycket nu som läkarna kan göra att det hela känns inget mindre än mirakulöst. Jag vet att det tar bort det "romantiska" i att skaffa barn men det gör även schemalagt sex kan jag berätta!
Så, ta hjälp!!
Sluta bara sluta läs om och lyssna till alla skräckexempel som finns. Men jag råde er också att inte lyssna på alla dessa solskenshistorier som cirkulerar där ute. Ni vet "jag har en kollega som känner någon vars hunds förra ägare försökte bli gravid i typ 100 år men så fort dom släppte tanken/köpte hund/beslöt sig för att adoptera, Dåååå". Det är väl klart att det kan bli så, men det är inget man ska räkna med utan ta till er själva och utgå från era egna förutsättningar. Ni skapar er egna historia och den kommer inte likna någon annans. Alla par är helt unika :)
Vi har haft en sådan otrolig tur och jag känner hur jag verkligen hur dyrbart detta är. Även fast jag är skit-i-byx rädd att det inte ska gå hela vägen....
Jag skriver mer om detta sen, jag måste iväg med bussen snart.
Som sagt tveka inte att fråga något om ni undrar. Ni kan även maila mig på emma.sundgren@live.se
Kram på er!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar